Tänk dig att du sitter och lyssnar på dina vänner och mellan er är det ett tjockt glas. Du ser dem och hör svagt vad de säger. Eftersom glaset är lite smutsigt tittar du koncentrat på allt för att inte missa något. För att höra skärper du dina sinnen och tar in allt som sägs, men du har inte kraften att samtidigt reflektera. Allt du har möjlighet att göra är att ofiltrerat ta in allt. 

På samma gång som dina sinnen är på helspänn för att följa det som sägs och syns, hur det luktar så kanske du ska äta också. Allt ditt fokus ligger utanför dig själv. Du skriker för att bli hörd, du pratar frenetiskt av samma orsak. Du svarar utan att tänka. Samtidigt verkar det som att din röst, du själv, studsar mot glasväggen. Du vill slå sönder glaset så att du kan ta dig in i gemenskapen, vara en del av den samtidigt som du inget hellre önskar än att gråta, försvinna, luckras upp.

Du går ut på toaletten och det är som om du rör dig i ultrarapid. Det gungar under fötterna, brusar i huvudet. Du är på en plats du känner igen, du är hemma hos dig själv, men du känner ändå inte igen dig. Du låser toalettdörren bakom dig och tittar dig i spegeln. Ansiktet du ser är så välbekant, du förstår att personen du betraktar är du själv, men ändå känner du inte igen dig. Du vet att du finns, men du finns inte. Du känner, men samtidigt är du avtrubbad. Du vet att du syns, men upplever dig stå utanför dig själv medan du iakttar den person som bär ditt namn. 

Efter att sköljt av ansiktet med kallt vatten går du ut. Du försöker verkar glad och nöjd samtidigt som du betraktar dig själv med hån och förakt. Du är inte två olika personer, du har bara delat på dig själv någonstans på vägen. Du är förvirrad. Du är riktigt rädd. Du har panik. Du tror du håller på att bli galen. Och du bär på en längtan att samla ihop dig själv, det som splittrats. 

Så du som läser detta, välkommen till min vardag. Min vardag som jag blivit ombedd att acceptera.