För några veckor sedan berättade en kvinna för mig att det var först när vi accepterade vår situation som läkedom kunde börja. Jag har funderat på det hon sade och jag tror att hon menade att innan jag kan ta ett första steg så behöver jag komma till en punkt där jag bara erkänner för mig själv utgångsläget. Inte fundera på varför det blivit så här och hur jag ska kunna reparera det utan bara släppa taget och säga att så här är det. 

Jag känner igen det här från de år jag bodde i Kina och läste om Tao Te Ching. Både inom taoism och buddhism är det här en utgångspunkt. Att leva i nuet, det som beskrivs som mindfullness, har acceptans som utgångspunkt. Västvärlden vill gärna införliva det buddistiska i våra kristna traditioner. Kanske för att vi sett något som liknar vila i deras förhållningssätt? Vi tycks glömma bort att våra kristna traditioner vilar på en Skapare som kom till oss som människa i Jesus och att den människan, Jesus, uppstod från det döda och lever. Hur detta var och är möjligt lämnar jag Gud att uppenbara i sitt ord, det viktiga för mig är att urskilja om det som presenteras för mig vilar på Honom eller om grunden är mänsklig filosofi eller en annan religion.

Oj, säger du, så petig du är! Det spelar väl ingen roll, bara det fungerar. 

Jo, det är viktigt. All form av andlighet rör vid livet och döden på ett sätt som går djupare än allt annat. Jag kan inte sätta igång att acceptera något som inte är sant för att det känns bra. Allt som oftast blir jag ombedd att släppa taget. Jag är rädd. Jag har panik. Jag är uppluckrat och jag behöver veta, med säkerhet att någon tar emot mig om jag kastar mig ut. Och jag behöver veta vem den någon är så att jag inte faller i fel händer.

Inom buddhismen tolkas orsaken till problem i världen på ett helt annat sätt än inom islam, hinduismen, judendomen och kristendomen. Om jag vänder mig till en imam ger han mig en förklaring på varför jag har det som jag har det. En tibetansk buddistmunk ger mig en annan och en pastor i en frikyrka en tredje. Lösningarna kommer att vara tre olika. Det fungerar på samma sätt som psykiatrins diagnoser och behandlingarna kommer att skilja sig åt. 

Under mitt liv har jag vetat att Gud finns, längtat efter Honom och letat efter Honom i olika andliga sammanhang. När Jesus ställde sig i vägen för mig (jag skriver nog om det vid något tillfälle) så visade Han mig den riktning jag skulle gå. Riktningen har inte varit fel, det är något som jag är helt säker på, men vad den riktningen innebär kom att bli en förvirrande historia. Den kristna kyrkan är så splittrad av olika tolkningar att den glasvägg jag lever bakom i mycket kom till på grund av alla dessa tolkningar. Trots mina försök att kommunicera detta både till vården och pastorer har jag inte lyckats. Mina ord har stannat vid glasväggen och fallit ner. Istället har lösningar inom psykologi presenterats och jag får erkänna – jag har följt med. 

Att släppa taget är att acceptera min situation som den är och inte som jag önskar att den är eller kommer att bli, men också att acceptera Gud som Han är och inte som jag önskar eller vill att Han ska var. Det handlar inte om en känsla eller en upplevelse. Att släppa taget är en fråga om att låta sanningen segra över lögnen och att bli kvar i sanningen.

Österländska religioner och den tro Bibeln vittnar om är inte samma sak även om det kan uppfattas så. Tar vi enskilda bibelverser så kan vi finna likheter, men aldrig om vi läser Bibeln i sin kontext och i sin helhet. Mindfullness har sina rötter i buddhismen och handlar om vad du kan göra för att nå vila, Bibeln handlar om Guds plan och vad Han har gjort för oss så vi kan leva i vila. Det är omöjligt att förena dessa två. Den ena är en teknik, ett sätt att leva som jag kan träna mig i, det andra är att lägga hela mitt liv i min Skapares hand och lita på vad Han har gjort för mig och den här världen. Den ena handlar om att lämna det som ligger bakom och hitta vägen framåt genom olika övningar, den andra är att ta emot det som ges till mig för att jag tror på att Gud gjorde det jag var totalt oförmögen att göra själv. Mindfullness är att ha ett icke-dömande synsätt mot mig själv och andra medan den bibliska trons grund vilar på erkännandet av Guds rättvisa dom mot mig och alla andra och Hans död som ersättning för min, vår, skuld.

Så, ja – frågan om acceptans är en viktig fråga för mig.