”Släpp taget!”
”Överlåt dig själv bara!”, 
”Gå vidare!” 
”Kasta bara dina bekymmer på Herren!”

Den aldrig upphörande välmenande strömmen av ord som vill lyfta mig upp, men istället lämnar efter sig mer skam och skuld. Mer hopplöshet. Orden kommer inte från någon människa, orden ekar konstant inom mig. 

”Skärp dig!”

När sanningen konfronterar mig så bejakar jag den helt och fullt, men ändå är jag fastvuxen. Varje gång jag greppar tag i välmeningen som möter mig låses jag fast lite till. Jag är trött nu. Urlakad. Huvudet värker och låter som en stenkross när jag rör det, nacken känns som om kniv som skjuts upp i hjärnan, axlarna knakar, smärtan i ryggen strålar både upp genom ryggraden och ner i benen, tankarna virvlar som eldstungor. 

Det finns en bok som heter ”Kroppen håller räkningen”. Det har tagit mig decennier att förstå att min kropp är som en automatisk bokföringsapp. Den registrerar varje insättning och uttag fast jag inte bett om det. Den håller räkningen. Som i programmet Lyxfällan där medverkande personer står som frågetecken inför skulder på 100 000 kronor och säger ”Va??” Min inre röst säger hurtfriskt alla de rätta sakerna, uppmuntrande och förankrade i Bibeln. Min kropp talar sitt eget språk. Den är i paniktillstånd. Det här är jag, delad i separata delar istället för att dessa delar samverkar i en helhet. I ”Kroppen håller räkningen” tar jag del av författarens gedigna kunskaper om hur trauma påverkar. Det är som att läsa sin egen berättelse fast beskriven genom andra människors erfarenheter. Han återkommer ofta till mindfullness, qi gong och yoga. Han utvecklar verkningsfulla metoder, men jag kan inte släppa tanken på att det måste finnas ett annat sätt..

Genom årtusenden har människan vetat om att vi består av en kropp, en själ och ande. Ofta plockar vi fram en del som den främsta delen. Vi gör människan till övervägande biologisk vilket leder till att förklaringar till våra beteende handlar om kemisk balans och fysisk samverkan mellan våra organ. Lösningen är då att tillföra människan det som saknas, eller förklara det med att vissa funktioner saknas eller fungerar på ett ”annorlunda sätt”.

Andra utgår från själen, psyket, och är helt övertygade om att stress är den utlösande faktorn till sjukdomar och problem både de somatiska och psykiska.

Så har vi då den andliga dimensionen. Den ser människan som främst andlig. Både inom det själsliga och andliga betonas ofta att det vi tänker på eller uttalar styr oss vilket leder till tanken att vi styr våra kroppar med vårt sinne eller vår ande. Det finns vetenskap som styrker det och så gott som all typ av andlighet hävdar det. I alla fallen finns risken för att människan luckras upp istället för att bli hel.

Det ligger nära till hands att förklara människans problem genom att säga att den andliga delen är viktigast. För många blir det då lättare att härda ut i situationer som är grymma, våldsamma och obegripliga. För en del personer fungerar det här bra. Det verkar som att uppdelningen sker flytande och förmågan att växla mellan vilken del som ska tas om hand finns där. Det har däremot inte fungerat på mig. Det här tror jag till och med kan vara farligt.

”Vadå? Farligt? Varför skulle det vara farligt?” kanske du tänker.

När vi möter situationer vi upplever hotfulla och skrämmande har vi en förmåga att, medan situationen är reell, dela på oss. Det här händer de flesta av oss någon gång i livet. Upplevelsen kan vara att man iakttar sig själv bli skadad eller att man försvinner bort och inte minns klart, mer som att man är i en dröm eller tjock dimma. När det bli lugnt igen kommer man tillbaka och kan ta in det som hänt. Utsätts vi gång på gång av situationer som gör oss rädda och vi gång på gång, på olika sätt, mentalt försvinner så kan vi hamna i ett tillstånd där vi inte återkommer till vår kropp. En överlevnadsmekanism har övergått till någonting destruktivt.

Min upplevelse av smärta finns där, jag känner den, men enda är den inte min. Mina känslor signalerar rädsla, men jag ignorerar dem och blir kall. Känslan finns där, men den är ändå inte min. Jag gör ständigt fel, men det är som om det är någon annan som gör dem fast jag vet att det är jag. Jag pratar högt för jag hör inte mig själv, men jag hör att jag pratar. Kanske skulle jag kunna beskriva det som att vara instängd i ett rum där smärtan, rädslan och felen och allt detta ekar i rummet, vibrera runt fram och tillbaka, men kommer ingen vart och tillslut har jag en sådan panik att mitt inre skriker och skriker.

Upplevelsen jag beskriver tolkas på olika sätt utifrån vilket perspektiv som väljs att beskriva det ifrån. Genom åren har jag framförallt vänt mig mot de själsliga och andliga perspektiven. Det är bara senaste halvåret, när jag läst Bibeln, som jag sett något i texterna som jag inte tidigare sätt. Något som gör oss hela och som får mig att urskilda det verkligt skadliga i de överlevnadsstrategier jag tog till för att fungera utåt sätt.

Genom åren har jag försökt beskriva det här, men det finns inga bra ord för det. Det borde ha gått med tanke på alla förklaringar och diagnoser jag fått. I alla perspektiven känner jag igen mig – ADD, Aspergers syndrom, ångest, depression, utmattning, depersonalisation, derealisation, dissociation, posttraumatiskt stressyndrom – ändå är det något som saknats. Det var först när jag för några år sedan hörde om religiöst trauma syndrom som jag verkligen kände igen mig. Det är när jag lyssnar på före detta sektmedlemmar till religösa sekter som jag börjar förstå var jag befinner mig. Så, ja, jag tror att det är farligt att dela upp människan i olika delar. Det gör många andliga strömningar, men jag tror inte det är vad Bibeln gör.