Varje fallskärmshoppare har två val. Att hoppa eller inte hoppa. Den förste har kommit fram till att säkerheten överväger risken, den andre tvivlar fortfarande och bara en person som vill dö skulle hoppa utan fallskärm. När vi inte vågar beror det på någonting. Det är inte alltid det handlar om ovilja eller feghet. Kanske våra erfarenheter bedömer vår framtid mer än vi vill tro och erkänna.

Ett minne dyker upp. Det var sommar och vi låg på svaj utanför en kobbe i Stockholms skärgård. Det var en väldigt fin dag och jag skulle hoppa från båten och ner i vattnet. Våran båt hade ett mantåg och precis när jag hoppat greppade jag tag i mantåget. Jag slog emot kanten och mitt armveck fick ett riktigt otäckt jack. Ur såret minns jag att det rann något vitt och så vatten blandat med blod. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag skadade mig rejält av att greppa tag i något.

Den där majdagen i Wuhan 1989 när jag bara visste att jag måste lära känna Jesus så hamnade jag i fritt fall, men jag greppade tag i de människor som var Hans representanter. Istället för att omslutas av vila och svalka har jag tumlat runt, slungats fram och tillbaka mellan bilder av Honom, människors upplevelser av Honom. Till slut landade jag på en klippavsats, illa tilltygad, oigenkännlig för både min omgivning och mig själv.

Det är lätt att komma till Jesus – att falla fritt – att vandra vidare med Honom är något helt annat. Hur gör man och hur lär man känna Jesus? Han syns ju inte. Jag tror Han syns i sitt ord, men istället för att lyssna på Honom lyssnade jag på andras förklaringar om Honom. Det jag inte förstod var att människor är som jag, i grunden skadade. Ärligt talat har jag alltid haft en inre upplevelse av att jag är fördärvad och alla andra fullkomliga. Varifrån jag hämtat den upplevelsen vet jag inte, men det jag vet är att de människor jag mött inom den kristna tron förstärkt den känslan hos mig.

Istället för att landa i ett omslutande lugnt vatten hamnade jag alltså, efter decennier av kastvindar, på en klippavsats. På den har jag legat i många år i hopp om att mirakulöst bli hel. Att Jesus ska komma och fixa mig för jag har för länge sedan insett att jag själv inte kan. Jag försöker uppbåda all tro jag har för att kasta mig ut. Släppa allt. Falla fritt. På senare tid har en annan tanke har trängt in i mitt medvetande. Tänk om jag inte ska hoppa? Tänk om jag fått tunnelseende och bara ser det här hoppet som enda alternativet? Handlar det om att jag ska våga? Har mitt focus skiftat från Honom till mig? Sedan dess har jag börjat leta efter en möjlighet att ta mig ner via klippväggen. Jag har upptäckt att det faktiskt finns vissa mindre avsatser utmed bergskanten och insikten om att det finns en väg har ingett mig hopp. Plötsligt påminns jag om ett ställe i Bibeln, närmare bestämt från Klagovisorna.

”Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk, en visa har jag blivit för dem. Han har fyllt mig med bitterhet och gett mig malört att dricka. Han har krossat mina tänder med stenar och trampat ner mig i stoftet. All frid har försvunnit ur mitt liv, och jag har glömt vad lycka är. Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på något från Herren.” Tanken på mitt elände och min hemlöshet är som malört och gift. Jag blir inte fri från minnena, jag är bedrövad. Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet: Herrens nåd är det att det inte är slut med oss, hans barmhärtighet upphör aldrig. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet. ”Herren är min andel,” säger jag till mig själv. Därför vill jag hoppas på honom.”

Tänk om mitt liv inte börjar om utan fortsätter på ett annat sätt? Tänk om Gud faktiskt går vid sidan av mig, har funnits tillsammans med mig på klippkanten och nu visar mig en ny väg ner? Plötsligt blir det här med acceptans en vandring bort från mig och till tro på Jesus. Jag hade chansen att falla rakt in i Honom den där dagen i Wuhan för drygt 30 år sedan, men vågade inte. Nu har Han låtit mig se en brant, slipprig, smal och riskfylld väg, en annan väg. De välkända orden från Jesaja viskar i mitt inre

”Om du viker av åt något håll, kommer du att bakom dig få höra en röst som säger: ”Här är vägen, följ den!”