En barnsång dök upp i huvudet på mig. Den påminde mig om mitt liv.

Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hon som körde.

Än slank hot hit och
än slank hon dit,
och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit och
än slank hon dit,
och än slank hon ner i diket

Det är väldigt lätt att vara efterklok, tänka ”Varför gjorde jag så här?” ”Varför sade jag så här?” eller ”Om jag inte gjort så här…” När jag tittar tillbaka så ser jag kaos. Typ som en kärra som kör precis som kråkan – hit och dit och sedan hamnar i diket. Ett perspektiv som inte delges är ju frågan om vad som hände när väl kärran hamnat i diket. Kom prästen farande och plockade upp kråkan och kärran eller lät han ekipaget ruttna i diket?

Vi misslyckas, vi kör i diket ibland och vi får ta konsekvenserna för det. Vi lär av våra misstag, sägs det. När det känns ordentligt minns vi det. Det är skillnad mellan att brännas lite lätt eller få en tredje gradens brännskada. En tredje gradens brännskada tar lång tid att läka, den har trängt igen ordentligt. Ibland får vi hjälp av någon i vår närhet att reda ut och vidare, men det finns tillfällen våra misslyckanden är oreparerbara. Ändå går våra liv vidare och vi måste leva vidare med det som hänt. Det är inte svårt att säga till någon att de ska gå vidare, att själv göra det är däremot en helt annan sak.

Vi kallar dessa tillfällen för misslyckanden, felsteg, att vara människa. Idag finns det otaliga berättelser om människor som, genom sina totala misslyckanden vänt sina liv mot något bra och hittat redskap att efterfölja. Tekniker, strategier, självhjälp, olika terapier, en uppsjö av varianter på vägar att ta när vi gått sönder. Det finns också otaliga berättelser om människor som gått under, men om dem talar vi sällan. Vi vill säga, både till oss själv och andra ”Titta på dem som klarat sig. Lyssna inte på det negativa. Lyft bara fram det positiva!”.

En psykolog sade att vi gör oss själv till dem vi vill vara och att det finns något inom oss som gör att vi förskönar våra motiv. Enkelt beskrivet – jag vill inte vara den jag är så jag gör mig vackrare. Jag blundar för mig själv om vem jag är och gör den en bild av mig till en verklighet. Nu är det ju ett litet problem med att vara någon annan – det binder mig. Att våga se att jag själv är orsaken till den förödelse jag befinner mig i är väldigt smärtsamt. Det är inte befriande även om det kan befria.

Okej, hm, vad har nu detta med prästens lilla kråka att göra? Jag vet, det blev en liten avstickare, men det hör faktiskt ihop. Så kråkan åker hit och dit. Varför? Kråkan har inte tagit körlektioner och saknar alltså förmågan att ratta fordonet. Uppenbarligen hade kråkan kunskapen att starta och få igång ekipaget. Kanske tror kråkan att det är allt som behövs? Mötet med Jesus var som startknappen på prästens fordon och jag var modig, jag tryckte på den och gav mig iväg. Med all kraft jag själv hade.

Färden, vandringen, är något helt annat än att trycka på en knapp. Jag skulle kunna ge er 1000 kreativa berättelser på färden som sedan följde. De som har sett min framfart skulle kunna ge er ytterligare 1000 väldigt annorlunda, men lika kreativa lösningar. Så tillslut kör jag i diket och då stannar allt av. Hade jag rätat upp fordonet, lyckats stabilisera resan, inte kört i diket hade alla allas berättelser gått åt det ena hållet, min med. Nu hamnade jag i diket och berättelserna gick åt ett annat håll.

I Johannesevangeliet står det ”Men Jesus litade inte på någon, för han kände alla. Han behövde inte någons vittnesbörd om människan, för han visste vad som fanns i människan.” Tio kapitel längre fram kan vi läsa om hur folket hyllar Honom när Han rider in i Jerusalem. Ytterligare några kapitel senare läser vi om hur alla de som hyllade Honom tidigare vill att Han ska korsfästas. Vad som finns i lärljungarna hjärtan blir synligt, alltså det som gjorde att Jesus valde att inte lita på någon.

Jag kan likna det vid en klippavsats eller dike. Det finns många metaforer som kan användas för att beskriva platsen där jag började se lögnerna i mitt liv. Det värsta är att när jag ser mig själv så ser jag människan också. Att se hur jag blundat för mina egna själviska handlingar och motiv så undrar jag om det inte är något av de som Jesus ser i oss på samma sätt som Han såg det för 2000 år sedan. När jag ser att inte bara en del av mitt liv är självisk utan att mitt liv är uppbyggt på själviskhet så får jag panik och gruvlig ångest. Jag inser att ingen människa, ingen teknik eller strategi kommer att kunna rädda mig. Inga positiva affirmationer eller fysiska utmaningar, inga goda gärningar eller böner om förlåtelse kan rädda mig från mig själv.

Paulus ord och mina flätas ihop ”Jag stackars människa! Vem kan rädda mig från denna dödens kropp?”
‭

‭.