Förmåga och oförmåga

”Förlåt mig” säger jag.
”Du säger alltid förlåt. Du använder det ordet fel” får jag som svar.
Jaha, tänker jag och funderar på hur jag använder det och när jag ska använda det. Förlåt säger jag när

1. jag vet att jag har gjort något fel – jag känner skuld för det jag gjort.
2. någon talar om för mig att jag har gjort något fel, även om jag inte förstår vad – jag känner skam för den jag är.

Som utomstående kan jag inte veta hur en annan människa ser på sig själv lika lite som någon annan kan se in i mig och veta hur jag uppfattar mig själv. Det vi inte ser rör vi ofta vid och det gör ont. När jag tittar tillbaka på mina egna söndertrasade relationer tycks det mig som att jag rört vid andra människors skam och de rört vid min. Vi har rört vid varandras innersta inte vid saker som hanterats fel. Våra perspektiv är motsatsförhållanden – utifrån kontra inifrån.

I en konflikt har jag bortsätt ifrån problemet att min motpart har en känsla av att vara fel. Precis detsamma har min motpart gjort mot mig. Det är här en tredje part i bästa fall kan vara till hjälp, en medlare. För att lösa konflikten krävs att båda parter ser sin egen brist och förlåter den andre för dess brist. Inte med ord utan med hjärtat. Praktiskt sätt betyder det att faktiskt dö en smula. Om man inte gör så kommer konflikten att blossa upp igen.

Titta runt omkring dig. Se på världens makthavare idag. Vem sträcker ut handen? Vem tar steget mot en lösning? Vem kräver inte sin rätt utan ser till helheten? Vem dör en smula för att resten ska få leva?

Både rättsligt och psykologiskt försöker vi förklara det här dilemmat vi alla är fjättrade i. Ibland säger vi att det finns något rätt eller fel utan bara olika perspektiv. Kanske är det så en mänsklighet utan ledning måste se det, för vems perspektiv är det riktiga? Vi möter det politiskt, ideologiskt, moraliskt, religiöst, kulturellt och känslomässigt. Det här dilemmat – förståelsen av vad som händer omkring mig – har varit väldigt förvirrade för mig. Tillslut har det tvingat mig till att försöka förstå varför det är så hör och inte förståelse i varje enskild sakfråga.

När jag mötte Jesus mötte jag en person som erbjöd förlåtelse för det jag gjort och hjälp med det jag saknade. Problemet var bara att jag fortsatte att vara den jag var och göra det jag gjorde. Svaret på vad Jesus verkligen gjort är omtvistat inom den kristna kyrkan och jag hamnade i den ena tolkningen efter den andra.

En central fråga är frågan om människan från början är ond eller god. Fram tills för bara några veckor sedan hade jag sagt att människan är ond från början, men så dök en ny tanke in i mitt huvud. Tänk om det inte handlar om varken gott eller ont? Plötsligt klarnade det grumliga vatten jag vadat runt i år ut och år in. Det svåraste för mig är inte att acceptera vem jag är utan att acceptera vem Gud är. Det är så diametralt olikt mig, i människor omkring mig och i den värld vi lever i.

Bibeln börjar med att allt är gott och människan är hel. Människan fungerade som tänkt – i gemenskap med Gud, Skaparen. Om du har hur mycket pengar som helst bygger inte du då ett hus som är perfekt? Blir något fel, rättar du till det så det blir bra. Gud skapade oss perfekta, men den perfektionen kunde bara existera om vi fick välja den. Ingen vill ha en påtvingad kärlek, vi vill alla att kärleken ska vara frivillig. Gud visade människan sin omsorg och talade om konsekvensen av att gå vår egen väg. Ondskan lockade, men det var människan som valde. Valet var kunskapen på gott och ont istället för Guds ledning. Vi dog bort ifrån Hans inneboende närvaro.

Tänk om vi inte föds varken onda eller goda? Tänk om allt beror på att vi saknar Guds närvaro inom oss. Utan den närvaron är vi inte hela och allt vi gör baseras på vår egen uppfattning om gott och ont. Även om vi kan göra till synes goda saker kan vi däremot aldrig göra det rätta. Vi har inte Guds perspektiv. Vi ser inte vad våra handlingar kommer att föra med sig. Vi var aldrig skapade att göra det. Vi har blivit olika kulturer, religioner och samhällssystem med olika rätt och fel. Vi ser en värld som styrs av vår kunskap på gott och ont. Vi gör något som vi uppfattar vara det rätta, men det blir inte bara fel utan ofta katastrof. Vi har något som liknar en inneboende kompass, men vi saknar förmågan att följa den. Det är det Paulus beskriver i Romarbrevet sjunde kapitel.

Människan erbjöds inte en utväg på en gång, men Gud talade från början om att Han skulle lösa det människan orsakat. Vi föddes till Guds likhet, men blev sedan lika våra föräldrar.

Människan var lik Gud när hon skapades. Gud skapade dem till man och kvinna, och välsignade dem och kallade dem människor när de skapades. Adam var 130 år när hans son Set föddes. Denne liknade honom och var hans avbild.” (1 Moseboken‬ ‭5:1-3‬)

Hela Gamla Testamentet är berättelser på hur det gått för människan sedan dess. Hoppet låg i Guds löfte om en person som skulle rädda människan – Messias.

Fram tills Jesus dog var Israel bäraren av det Gamla Förbundet – lagen och löftena. Jesus kom och tog över ansvaret. Han höll lagen och uppfyllde löftena. Han bar hela den katastrof vi ställt till med, ställer till med och kommer att ställa till med genom våra handlingar, de som sker utan Hans medverkan. De första människornas beslut drabbades vi alla av. Syndens lön är döden och döden ersatte livet. Genom Jesus kom möjligheten för Gud och människan att få tillbaka den relation som människan skapades för. Det Gamla Förbundet ersattes med ett Nytt Förbund.

Gud lovade hjälp och den första hjälpen har vi redan fått. Den fick vi genom Jesus. När Han dog dog Han för världens synd. Alla människors bortvändhet mot Gud med allt det som den innebär. För att få del av det här miraklet måste vi tro på det och ta emot det. Att tro på det och ta emot det gör oss helt fria inför Gud. Den andra delen kommer den dag Gud väljer att upprätta allt.

Den där dagen i Wuhan för 30 år sedan föll jag, men jag grep tag i min egen förmåga att försöka förstå det Han gjort istället för att lyssna till Honom. Från Hans sida hade jag fått förlåtelsen och all den himmelska världens välsignelser. Att falla, att ta emot, att tro är enkelt. Att förlåta och be förlåtelse är lätt. Det är att leva i fritt fall, att leva av att ta emot, att leva i tro och förlåtelse som är utmaningen. Jag är lika dan som de personer Paulus talar till i församlingen i Galatien.




‭‭

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s