Utan dig finns inget jag

Det här citatet kom till mig i morse. Något jag hört många gånger, men bara hastigast reflekterat över. Skillnaden imorse var att jag plötsligt förstod innebörden av det utifrån mitt liv.

Visst är det en säregen känsla när det plötsligt går upp ett ljus för ens inre och så vet man varifrån alla ens funderingar kommit ifrån och varför. Hörnstenen i mitt liv, på den hela min existens vilar. Jag har alltid grubblat över mig själv utan att ”hitta” mig. Det är som om jag inte vet vad jag tycker eller tänker, jag liksom simmar runt i en konstant identitetskris. Kanske just därför har diagnoser fått utgöra ett mönster för hur jag ska tolka mig själv. Ingen av dessa har hjälpt mig att hitta MIG.

Mitt sinne har famlat sig fram i dimma i sökandet efter Gud. Hittar jag Honom hittar jag mig. Hur Han ser på mig är avgörande för hur jag ska se på mig själv. ”Oj, vad djupt” säger du, men det här är så fundamentalt enkelt, lika enkelt som det självklara att ett hus behöver en grund, en hörnsten.

I mina funderingar har aldrig frågan om Guds existens varit en fråga utan ett konstaterande. När jag läst om Big Bang, evolutionsteorin eller om andliga strömningar som bygger på ett varande har jag vägt sannolikheten av det som uttalas med sanningen om en Skapare. Jag finner att bevisen, allt det vi ser och är, bekräftar den senare. Det handlar inte om att vara emot utan att vara för sanningen. I sanningen ryms människan och hennes förmågor och kapacitet. I sanningen ryms också det ovissa och otrygga i att lita på något så instabilt som en människa. En människa vars existens kan upphöra på bråkdelen av en sekund. All forskning och vetenskap utgår ifrån att det vi vet idag är i ständig förändring eftersom ny kunskap hela tiden upptäcks och med det reviderar gammal. Utan den insikten stannar forskningen. En Skapare är motsatsen. En Skapare är obunden av tiden och människan. En Skapare är sitt väsen stabilitet och styrs inte av någon människa. Inte ens författaren till Predikaren (en av böckerna i Bibeln) reflekterar över frånvaro av en Skapare i hans reflektion över livet. En Skapare har alltid varit, är och kommer alltid att vara. Utan en Skapare är allt levande i fritt fall och ingenting har ett syfte eller en mening.

”Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Du fanns innan bergen föddes, innan jorden och världen blev till. Du är Gud från evighet till evighet.” (Psaltaren 90:1-2)

Frågan är vem denne Skapare är och hur dennes karaktär är. I ordet Skapare blottas den ultimata makten. En Skapare har ansvaret för skapelsen, makten att förinta den, men också makten att visa generositet. Om vi begrundar det här från ett mer jordnära perspektiv och tar vår regering som ett exempel på skapare till vårt samhälle. På vår regering vilar idag ansvaret och makten över vårt samhälles centrala funktioner. Skillnaden är att en regering kan bytas ut. De makthavare vi har idag kan snabbt ersättas av andra. Det går att göra en kursändring. Tänk om regeringen och de styrande inte skulle kunna bytas ut. Vilken makt och vilket ansvar som institutionen och människorna i de här positionerna skulle då regeringen ha?

Tror vi på Gud så måste väl Guds karaktär vara det allra viktigaste för oss att ta reda på? Mig har det påverka hur jag ser på mig själva och min omgivning. Det har reflekterats i allt. När jag trott att Gud straffat mig när jag gjort fel har jag mentalt gömt mig för Honom. När jag trott att Han sträcket ut sin hand mot mig för att kärleksfullt hjälpa mig till rätta har jag vänt mig till Honom. Det ord som används är teologi, men ofta förknippas det ordet med teoretisk kunskap om Honom. Intressant för att kunskapen om Gud, enligt Bibeln, kan bara tas emot när den Helige Ande visar oss vem Han är. Vi kommer till Honom och Han ger.

”Jag vet på vem jag tror” sade Paulus. I det uttalandet ligger all den trygghet som tron beskriver. Paulus vet motivet till Guds givande. Ändå är inte Paulus fullärd. Han vill lära känna Kristus, skriver han och refererar till sin kunskap om Gud som en oklar spegel (1 Kor. 13). Det han däremot påtalar är att han själv är känd av Gud och han vet sin betydelse. Han inte bara känner till utan lever i Guds räddningsplan för människan. För Paulus var Guds syfte med Jesus död och uppståndelse helt begripliga.

Mitt liv har saknat den begripligheten/ hörnsten Paulus byggde sitt liv på och mitt hus har fallit ihop många gånger. Nu står jag med ett felbyggt, på sina ställen möglat, ruttet och sönderfallet hus, men hörnstenen syns i bråten.