”Hur mår du?” ”Jag mår bra, tack!”

Att ”må bra” pratar vi om hela tiden och i olika sammanhang. Mer nu än för trettio år sedan. Det är viktigt att må bra för då producerar vi bättre på alla sätt. Men vad betyder det att må bra? Vi vet att många idag ”mår dåligt”, men vad står det för? Varför mår vi bra eller dåligt?

Vi vet alla att när vi blir förkylda eller får influensa, inflammationer i kroppen, huvudvärk, magsjuka eller riktigt allvarliga sjukdomar så mår vi dåligt. När vår kropp fungerar utan stora problem så kallar vi det ofta för att må bra. Det finns de av oss som konstant har värk, bär på obotliga och smärtsamma sjukdomar som ändå kan säga att de mår bra. Det betyder alltså att ”må bra” inte stannar vid den kroppsliga hälsan utan är ett långt mer djupgående begrepp.

Min kropp har stundtals mått ganska dåligt, men jag har kunnat lämna den ”vid sidan av mig själv” för min själ har varit upptagen av helt andra, för mig viktigare frågor. Under en period gick jag till en psykolog och långt in i behandlingen nämnde jag min ständigt värkande kropp. Plötsligt bytte hon fokus och riktade all uppmärksamhet mot min smärta, något jag själv bara hanterade i periferin. En vän till mig sade en gång att stress är den utlösande faktorn för all sjukdom. Begreppet ”må bra” är ett mångfacetterat begrepp.

När jag kom till tro var min önskan att förstå Gud, vem Han var och vad Han ville. Jag hade inte tankar på att tron skulle göra så att jag ”mådde bra”. Mina frågor var av en helt annan karaktär. Alldeles i början av min omvändelse hände en sak som gjorde att jag blev rädd för Gud. Plötsligt började jag må riktigt dåligt. Genom åren blev det här allt värre. Mitt liv kom in i en spiral av skuld, skam, be om förlåtelse, omvända mig, avsäga mig demoniskt inflytande, be om förbön, få känslomässig lättnad, uppleva frihet och sedan blev allt värre igen och så – börja om igen med skulden, skammen, förlåtelsen… Ett sådant här förfarande tär på själen, psyket, hjärnan och kroppen.

För mig är begreppet ”må bra” att förstå vem Gud är – alltså att finna sanningen. Kanske har jag samma drivkraft inom mig som en forskare har i sin stäven efter bevis. Så har jag ofta tänkt när det gäller min pappa. Han var forskare och letade efter vetenskapliga ledtrådar till sanningen. På samma sätt som han hanterade det naturvetenskapliga hanterade jag frågan om Gud, men min fråga blev privatare än min pappas frågor. Vi kan bli helt upptagna med att lösa frågan om hur liv uppkommit på jorden ur ett naturvetenskapligt eller beteendevetenskapligt perspektiv. Vi kan också bli upptagna med vem Gud är och vilja förstå Hans perspektiv. Den vetskapen är grunden för att jag ska ”må bra”.

Psykiatrin har försökt lösa mitt mående utifrån deras perspektiv – att ”må bra” – utan att förstå det perspektiv jag behöver för att göra det. Det jag bär på är en sorg över att jag inte kunnat uppskatta livets små vackra händelser eftersom det existentiella varit så i fokus. Någon sade att det här var ett väldigt typiskt symptom på autism – att fokusera så intensivt på ett specialintresse att det upptar all ens tid. Kanske är det så. Det hade i så fall varit betydligt lättare om jag haft ett intresse som Star Wars eller Manga istället för ett som berört livet och döden. Jag valde faktiskt aldrig, den här frågan var aldrig något jag beslutade mig för att fokusera på. Det har alltid bara varit ett varande.