För många år sedan lyssnade jag på kyrkoherden i Vetlanda berätta hela evangeliet med hjälp av de fantastiska målningarna av Ludvig Frid som prydde väggarna i kyrkan. Han började med skapelsen och slutade med uppståndelsen. Det fick mig att tänka på de människor som suttit i små kyrkor på medeltiden och tittade på väggmålningarna medan prästen predikade på latin.

Det har alltid förundrats mig att frikyrkor ofta saknat just konsten när Bibeln berättar om hur Gud valde ut och smorde vissa i folket med gåvan att göra vackra föremål. Det är fascinerande att läsa om de konstföremål som tillverkades till tabernaklet under Moses översyn. Ändå valde man att, i vissa församlingar, att inte ha utsmyckningar i kyrksalen. Att avbilda Gud kan ha inverkat på det här beslutet, men Jesus var en fysisk människa. Han var både och. Det gudomliga går aldrig att avbilda även om vi ibland försöker genom att ibland sätta en gloria runt huvudet.

Bilder talar till människor på samma sätt som ord och toner. Det som fascinerar mig är den mångfald Gud visar i sin skapelse och främst genom oss människor. Vi vill smälta in och vara lika, men Gud skapade mångfalden. I mångfalden syns Han bäst. Paulus beskriver det här väldigt bra genom att använda kroppen som exempel på Guds församling. Alla kan inte vara huvud eller lilltå, men utan det ena eller det andra lider vi brist.

Ord har en förmåga att vara platta för mig. Jag pratar ganska mycket, men jag upprepar mig för ord när inte in i mig. Framförallt pratar jag med många onödiga ord. Det är minst sagt ganska jobbigt för min omgivning. Ord när sällan in i mig. Jag behöver ofta ha både någon som talar och själv skriva ner det som jag ska ta in. Bible Journaling, ett ord för att skriva om det man läser i Bibeln, hjälper mig mycket för då fångar på något sätt min hand in orden. Annars kan jag läsa om och läsa om utan att komma någon vart. Många uppfattar tal, skrift, bild och musik ganska likvärdigt, men det brukar vara någon del som berör mer än de andra. För vissa tar en del överhanden och de andra delarna minimeras till nästan obetydliga.

Det var faktiskt i samband med en svår situation och när en kvinna sade till mig att jag skulle börja teckna det jag inte kunde beskriva i ord som jag började rita igen. Jag hade gjort det som barn, men tappat bort värdet av det under många år. Den bilden som du ser ovan är en väldigt speciell bild för mig. Jag ville teckna hur splittrad jag var. Av någon anledning tog jag en kort på just den här bilden mitt i skapandet.

Det syns ganska tydligt hur jag tänkt här för att visa på alla delar som jag uppfattade var jag. Krackelerad. Sönderhackad. En smal röd linje syns av en kvinna.

Nu kommer det intressanta med det vi gör utan att tänka. Jag blev upptagen av att rita. När bilden var färdig upptäckte jag att det jag såg snarare var en hel kvinna. Blodfylld. Levande. Den här bilden har hjälpt mig att se det som ligger inom mig, det jag inte uppfattar, men faktiskt är sant. Ju oftare jag betraktar just den här bilden desto mer ser jag helheten och kan lyfta av lögnen. Mina bilder är faktiskt terapi och inte konst. Det är ett sätt att tala, att kommunicera det som jag inte kan hitta ord för.

Jag tror verkligen på att Gud använder en palett bestående av många färger och nyanser när Han talar till oss. Han har förmågan att leda oss rätt. Ibland verkar det som om Han tillrättalägger något för oss så att vi förstår att Han känner oss på ett sätt som vi aldrig kommer att förstå oss själva. Kvinnan som uppmuntrade mig att rita gav mig en tanke som födde ett gensvar. Däremot tvingar Han oss inte, Han erbjuder oss. Vi måste fatta pennan för att rita eller skriva, ta orden eller tonerna i vår mun, blanda färgen eller spela på instrumentet.