Att lägga ett pussel

Häromdagen lyssnade jag på svaret till en fråga som ställdes till en pastor. Frågan rörde en del av konceptet förlåtelse och löd ”Även om Gud förlåter mig, hur ska jag kunna förlåta mig själv för det jag gjort?” Jag tror inte jag är ensam om att ha ställt den frågan och fått en mängd olika svar genom åren

”Du måste vara generös mot sig själv.”
”Det är mänskligt att göra fel.”
”Gud älskar dig för den du är.”
”Gud vill läka dig så att du kan förlåta dig själv.” 
”Du måste förlåta dig själv först innan Gud kan förlåta dig.”

Jag har hållet hårt tag om min egen synd, skuld och skam. Det har skadar både mig själv och min omgivning. Även om jag förstått det så har jag inte kunnat sluta. Det har varit som ett destruktivt beroende jag försökt hantera på olika sätt. Jag har testat att ge mig själv positiv feedback, vara tacksam, skriva positiva Bibelord och affirmationer på kort för att träna in min hjärnan på nya spår. Jag har försökt använda mig av de diagnoser som psykiatrin gett för att minska hatet mot mig själv och förklara mitt beteende. Att förlåta andra och acceptera dem har aldrig varit en fråga för mig – min uppmärksamhet har riktats mot mig själv och mitt ansvar för att förhindra händelser. 

Det står faktiskt ingenting i Bibeln om att förlåta oss själva. Det står om Guds förlåtelse gentemot oss och om att vi ska förlåta varandra med den förlåtelse Han gett oss. Bibeln riktar vår uppmärksamhet bort från oss själv och mot Gud och vad Han åstadkommit. Jag har helt enkelt gått på dumheten att tro mig kunna lära känna mig själv innan jag lärt känna Gud. Att Gud är kärlek, älskar världen och att Jesus att dog och uppstod för världens synd har inte varit svårt för mig att förstå. Det jag inte kunnat ta in fullt ut är att det gäller även mig. Att Gud inte ens tar upp frågan om att förlåta mig själv betyder att det inte är en fråga värd att ta upp. Han tar däremot upp stoltheten som ett av människans största problem. 

Det finns så många tankar om det här med att förlåta sig själv och det visar mig att jag inte är ensam om att känna så här. När jag nu såg att det jag kämpat så hårt emot inte var något Gud ens ansåg vara relevant att ta upp tänkte jag att det här måste vara frågan om karaktären hos förlåtelsens upphovsmans. Det förde mina tankar vidare till att lägga pussel.  

Om jag köper ett pussel så medföljer alltid en hel bild av den bild jag i pusslet ska få ihop. Även om jag inte lägger klart hela pusslet skulle jag, med en del av bitarna på plats, få en ganska bra bild av det färdiga resultatet. Men hela bilden har jag inte. Om jag bara får bitarna, ingen bild, så står jag inför en riktigt stor utmaning. Idag vet jag att precis så kan min vandring de senaste 30 åren beskrivas. Jag hade inte bilden av hur pusslet skulle se ut. Slumpvist utvalda delar tilldelades mig. Resultatet blev att jag satte ihop fel bitar med varandra. När det hände började jag om och sedan fick jag börja om igen och så fortsatte det.

När inget stämmer

Jag plöjde igenom den ena tolkningen av Gud efter den andra. Bitarna var det inte något fel på, de tillhörde alla pusslet. Det var jag som inte kunde få ihop bitarna för jag hade ingen prototyp. Jag fick inte ihop syftet med det Gud gjort, varför Han gjorde på det sätt Han gjorde och vad Han hade för mål med det. När jag började förstå det så började jag ana bilden. Jag kunde plötsligt lägga bitarna rätt.

På rätt väg

Idag lutar jag åt att det är det Paulus talar om i sitt brev till församlingen i Galatien. Så här skriver han till dem alldeles i början av brevet

”Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som genom Kristus nåd kallade er och vänder er bort till ett annat ”evangelium”, trots att det inte finns något annat. Det är bara några som vill ställa till med förvirring bland er genom att förvränga evangeliet om Kristus. Men om någon, om det så vore vi själva eller en ängel från himlen, förkunnar ett annat ”evangelium” än det vi har förkunnat för er, så må han vara förbannad. Jag upprepar det jag redan tidigare har sagt: om någon förkunnar ett annat ”evangelium” än det ni har tagit emot, så må han vara förbannad.”

När jag lyssnade på programmet där pastorn talade om att begreppet förlåta sig själv inte finns i Bibeln så lades en viktig pusselbit på plats som jag faktiskt redan märkt genererar något nytt i mitt liv. Ju tydligare Han visar sig desto mindre viktig blir jag. Det är inte självförnekelse utan befrielse.

Att plötsligt se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: