För drygt en månad sedan höll jag på att rensa ut dagböcker och då hittade jag något. 

När jag öppnade en sporadiskt använd Moleskine såg jag ett papper ligga i facket längst bak. Jag drog fram ett psykologutlåtande från 2003. Plötsligt satt jag återigen i mottagningsrummet tillsammans med psykologen och min läkare. Psykologen läste upp vad som framkommit från den test som jag gjort månaden innan. Fortfarande så minns jag testet väl för jag fick sitta i ett avskilt rum och svara på mer än 500 frågor. Det fascinerande med det hela var att jag inte kunde lista ut vad frågorna syftade till. Jag blev så perplex och kunde inte annat än bara svara på dem. Ofta har jag ställt inför testfrågor och i dem kunnat förstå vad testet ska utvisa. Det här är ett stort problem för vet jag inte vem jag är så utgår jag från vad som förväntas av mig inte vad jag själv tycker – vet man inte vem man är speglar man sig i andras förväntningar.

Tillbaka till mottagningsrummet och vad den här, icke förutsägbara, testet beskrev. Det var en surrealistisk upplevelse att höra en person som jag bara träffat ett fåtal gånger (psykologen) beskriva precis den jag var. Jag satt nog alldeles förvirrad och stum. Vad beskrivningen syftade till – vilken diagnos – kom jag inte ihåg bara upplevelsen. Upplevelsen av att vara sedd. Jag har ofta, i tanken, återkommit till den stunden för det var som att bli ställd inför sin spegelbild och verkligen se sig själv klart. Det här var den första och enda gången detta hänt mig. 

Så nu satt jag alltså på golvet i mitt rum i en anda av att slänga det förflutna och hittar den här utredningen. Det har gått nästa precis 20 år sedan den gjordes. Då var det vår och jag mådde inte bra. Skillnaden då och nu är markant. Då fanns det fortfarande så mycket hopp och kraft inom mig. Nu har hoppet och kraften ärligt talat ersatts av uppgivenhet – något jag kämpat så hårt för att inte falla in i. När jag läser det som står möter jag återigen mig själv. Jag läser om symtomen och jag ser diagnosen, ICD’ s formulering på det som absolut är jag. Luften liksom sipprar ur mig. 

Det går några dagar då jag vandrar runt i ett vakuum. Efter vakuumet börjar jag söka efter vad diagnosen innebär. Jag jämför symtomen med de diagnoser min läkare istället satte och jag ser likheterna, hur lätt det är att i vimlet av symtom tolka fel. Jag har tvivlat på de diagnoser jag har och tagit upp det med en psykolog tidigare. Den psykologen avfärdade mig bara. Samma hände för ett år sedan då jag mötte en helt ny läkare som, efter 4 minuter, sade att jag absolut inte hade de diagnoser som stod i min journal. Då orkade jag bara inte och sade upp kontakten med psykiatrin och tänkte att jag aldrig skulle ha med dem att göra igen. Nu har jag bett om ett samtal för att reda ut det hela. Det står att sanningen ska gör oss fria. Jag längtar efter den sanningen. 

Inom läkaryrket finns det en uppsjö av specialiteter. Alla dessa specialiteter visar på komplexiteten i en människa. Vissa sjukdomar upptäcks lätt, kanske bara med hjälp av ett blodprov, medan andra förblir dolda bakom en mängd symtom. Att ha symptom utan att dessa utmynnat i en diagnos är riktigt tufft för läkaren, men framförallt för den drabbade. Faran är att man sätter en diagnos för att få ett slut på letandet och kanske inte för att den är rätt. Det spelar ingen roll för patienten om en diagnos har högre status än en annan (ja, med vissa diagnoser ges bättre stöd och intresset är större). Allt som betyder något är den hjälp man får att lösa sin livssituation. En diagnos är till för att ge rätt behandling.

I mitt fall blev symptomen tolkade till en personlighet – något som är och inte kan behandlas. Hade mina symtom tolkats efter den diagnos som framkom efter utredningen 2003 hade jag kunnat bli bra. 20 år. Borta. Jag var 42 och hade faktiskt en stor del av livet framför mig. Nu är jag 61 och sjukpensionär. Vilken skillnad. 

För vad har hänt mig under de här åren? Ja, vad händer en människa som inte vet vem hon är, en människa som letar efter sig själv och vars inre är en tomhet uppslukar henne? Vad händer henne om någon ger henne en personlighet? Vad gör hon med den? Och vad gör en människa som bara vill vara sann, men inte vet vem hon är och får en beskrivning tilldelad sig?