Det är intressant att notera hur vårt minne tar oss tillbaka till olika citat, böcker, program, samtal, erfarenheter och möten vi haft genom livet. Ju äldre vi blir desto tydligare tycks det väsentliga i våra liv utkristallisera sig. Dessa minnen, definierar de oss och hur vi blivit?   

Ta en kort funderare över vad du återkommer till. Inom psykologin talar man om triggers. Saker som konkret driver igång något inom oss att minnas och eventuellt agera på det vi minns. Vi minns bra saker, neutrala saker och dåliga saker. Vissa av oss är mer benägna att minnas det som är bra, andra det som är dåligt. 

Idag lyssnade jag på en man som talade om att vi ofta är idealister och sällan realister. Innan dess hade jag läst Paulus ord till församlingen i Rom ”Genom mitt förnuft tjänar jag alltså Guds lag medan jag i min mänskliga natur är slav under synden”. För 2000 år sedan skriver en man, Paulus, en mening som sammanfattar människans dilemma. Gud utväljer inte slumpmässigt. Vi drar lott som apostlarna gjorde när Judas var borta om vem som skulle fylla Judas plats. Vi utväljer ofta. Men Gud utväljer det som håller genom årtusenden – Gud utvalde Paulus. Det är helt otroligt att denne man har kunnat formulera sig så mitt-i-prick. Idag anställer vi människor för att utreda vetenskapligt det Paulus använder en mening för att beskriva. Vi väljer att lägga ner tid och resurser på det Gud så tydligt redan talat om för oss. 

Vad Paulus säger är att vi människor kan tjäna Gud med vårt förnuft. Vi kan också, med vårt förnuft, vara miljömedvetna, medmänskliga, sanningsenliga, moraliska eller vad vi anser vara det riktiga. Problemet är inte vårt förnuft utan problemet är vår totala oförmåga att vara det vi tror att vi är. Vår själ påverkas av allt vi möter och hela vår kropp är i ett tillstånd av nedbrytning. Vi bryts ner av virus, sjukdom, ålderdom och fysiska eller psykiska trauman. Vi gör allt för att förhindra det. Till och med vårt sinne vill inte acceptera den här nedbrytningen. Vi tror att vi fortfarande är 25 och så tittar vi oss i spegeln och ser en gammal person. Vi tror vi är bättre eller sämre än vi är. Vi tror vi är yngre än vi är samtidigt som vi tror att vi vet saker bara en person med lång livserfarenhet kan veta. Det handlar inte om att trycka ner oss själv utan att realistiskt titta in i verkligheten. 

När vi gör det ser vi diskrepansen, skillnaden mellan vår uppfattning om vilka vi är och den person vi verkligen är. Det är en smärtsam erfarenhet. Det är det ögonblicket Paulus beskriver i meningen efter den jag citerade förut ”Jag stackars människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?” 

I det här läget väljer vi ofta att gömma oss eller bortförklara. Tanken ”men jag är iallafall ingen mördare” kan komma eller så kommer mer vanligt förekommande tankar ”undrar vad jag ska äta till middag”, ”jag får inte glömma att tvätta jeansen tills imorgon”, ”hur ska jag klara elräkningen”. Allt för att dra oss bort från verkligheten. Vi är faktiskt inte de personer vi vill vara. Vi kan vara mer eller mindre genuina, men ingen är fullkomlig eller kommer att kunna bli det. Vår grundförutsättning gör det omöjligt för oss. När tanken att vi är förlorade kommer försöker vårt sinne ersätta den vilken annan tanke som helst bara inte den tanken. 

Det har alltid funnits starka andliga strömningar som vill få oss att tro på möjligheten till att vara lydig Guds moraliska krav att bli ”rena”. Åh, vad vi vill det. Dessa strömningar är inte alls kopplade till någon religion utan bottnar i tanken att godhet/ det gudomliga/ gudagnistan bor inom alla människor och vad vi behöver göra är att upptäcka det. Upptäckandet sker ofta genom behovet av ett inre sökande efter både evigheten och oss själva. 

Många upplever ett enormt ljus i det här skedet. Som att en eld tänds och strömmar upp genom kroppen och fyller sinnet. En mycket övernaturlig men djupt påtaglig upplevelse som föder en längtan att ständigt närvara i den upplevelsen av kärlek och acceptans. Några erfar istället ett mörker så kompakt att personen tycks dränkas i det. Det kan förmörka hela den personens kvarvarande liv. Jag har varit bland dem som pendlat mellan dessa två. Det är som att konstant leva i en desperat längtan efter att erfara det här ljuset och skräcken av att dränkas i mörkret. Det är ett tillstånd som utan förvarning pendlar mellan att vara upplyst eller att befinna sig i becksvart mörker. Psykologiskt sätt kan man tillskriva det här diagnoser som emotionell instabil personlighetsstörning, bipolär sjukdom, posttraumatisk stressyndrom eller autismspektrumtillstånd, men det jag beskriver är ingen psykisk ohälsa. Det är ett andligt tillstånd som kan inträffa både inom zen meditationen, yoga, qi gong, mindfullness eller liknande typer av andliga övningar. Jag är väl medveten om att vi, iallafall i Sverige, sällan talar om det som inom meditationer benämns som ”The Void” – Tomheten. Tomheten innefattar både ljuset och mörkret – en upplysning om ett varande. Sök på nätet och läs om det om du är intresserad.

Jag har inte tidigare fattat hur påverkad jag varit av att med mitt förstånd söka Gud i mitt inre. Kunskap är makt brukas man säga, men kunskapen om Gud är allt annat än makt. Kunskapen om Gud är vishetens begynnelse där all makt tillskrivs Gud och all annan kunskap alltid måste underordna sig Hans. Det var i samband med den kommunikation jag haft med en kvinna jag skrev om i inlägget ”En tanke i juletid” som jag förstod hur påverkad jag varit. Att skriva om det här är en sak. Det kan jag göra med mitt förnuft. Jag har kunskap om vad det innebär att söka efter det dolda inom mig för att finna Gud. Med samma kunskap trodde jag att jag skulle kunna befria mig ifrån det genom att bara avstå, men jag kom aldrig ur det när jag mötte Jesus. Trots att jag slutade med allt det som jag lärt mig, trott på och praktiserat av buddhismen och taoismen så lämnade jag inte grundtanken att Gud skulle sökas i mitt inre. Kanske berodde det på att det är så förvillande likt det som predikas inom många av våra kyrkor idag att jag inte kunnat urskilja sanningen om Honom där. Det blev istället värre. Kunskap är inte alltid av godo. Kunskap är bara kunskap.

För mig är det här som att vakna upp till livet och ta mitt första verkliga kliv från ingenmanslandet jag levt i in i verkligheten. På bara några veckor har det overkliga tillstånd jag levt i börjat lämna mig. Jag tänkte att om jag lärde mig att veta vad som är gott och ont i mig skulle jag kunna röja undan det onda för att ge Honom plats. 

Jag sökte så desperat efter upplevelsen av Gud och min identitet att jag inte frågade efter Hans väg. Jag lät min längtan, kunskap och erfarenhet leda mig, inte Jesus. 

Det jag vet är att det inte fanns något gudomligt liv i mig. Från det jag föddes har jag påverkats av livet omkring mig, människor, erfarenheter och omständigheter som alla tillsammans blivit min lärare på gott och ont. Det fanns verkligen inget andligt liv i mig. Jag har sökt och sökt. Hos mig fanns inget annat än mörker. Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus för att Han gett mig livet och ger det till var och en som tror att Han dog för alla människors synd (däribland min) och uppstod för att ge oss livet tillbaka. Han fanns inte i mitt inre, men Han kom in när jag trodde på Honom och lyste upp mitt mörker.

Tänk om Hans önskan är att när vi triggas att reagera på det vi varit med om genom att bli högmodiga, arga, avundsjuka, uppblåsta eller något annat destruktivt istället minns vad Han gjort för oss och reagerar utifrån det? Det jag vet är att när jag ser vad Han gjort för mig händer något som jag inte styr över själv. Hur ledsen, irriterad eller kränkt jag än är så luckras mitt behov av att reagera destruktivt upp och blir oviktigt.