Vem bär skulden? är frågan som kastas mellan oss sedan människan skapades. Att hitta något eller någon som kan hållas ansvarig. På samma sätt gör vi när något går bra – vi upphöjer något eller någon. Vår måttstock är nödvändigtvis inte rätt eller fel utan bottnar i vår egen moraliska uppfattning, vår kultur eller samtid. All form av demokrati bygger på respekt för det samhälle vi gemensamt valt att bygga. Till hjälp har vi myndigheter och lagar. Rätt använda lagar innebär att den som bryter mot dem får ta ansvaret för det varesig det är medborgare eller politiker. Problemet uppstår när vi, oberoende av vår position i samhället, väljer att revoltera mot den struktur vi gemensamt satt upp. Det handlar inte om opinion. Opinion är föränderlig och bygger ofta på känslor som rädsla eller entusiasm – om det är sunt bygger våra lagar på de moraliska och etiska regler vårt samhälle gemensamt kommit överens om. Det är en respekt för dessa regler som hjälper oss att behålla kursen i kriser och förhindra att panik, eufori eller rädsla styr oss istället för demokratiskt, etiska värden. 

Rädsla skapar panikångest snabbare hos vissa människor än andra. Om många människor drabbas samtidigt kan det utlösa en enorm gemensam kraft som är tillräckligt stark för att bortse från allt etiskt, moraliskt och demokratiskt ansvar. Lagar hjälper oss att bromsa paniken och rationellt tänka efter vart vi är på väg och bedöma konsekvenserna av olika sätt att agera. Om rädslan är tillräckligt stark börjar vi hitta något eller någon att lägga skulden på. Vi glömmer bort att vi själva ofta råder någon som är upprörd, förvirrad eller rädd att vänta med stora beslut tills personen i fråga fått lugna ner sig. Ändå ändrar vi lagar i panik för att lugna vår egen rädsla. En chef jag hade sade något väldigt klokt till mig en gång ”Lotta, människan är inte logisk”. Nej – vi är inte logiska.

Varje människa som drabbats av riktig panikångest eller posttraumatisk stress vet att världen krymper och adrenalin nivån skjuter i höjden när man något som triggar paniken och stressen. I det läget uppfattas i princip allt som potentiellt farligt. Erfarenheten av att uppleva det gör att man vet hur irrationellt det är och hur snedvriden verkligheten kan bli. Alla vet inte det även om alla kan läsa sig till det. Det är stor skillnad mellan att teoretiskt veta och att praktiskt erfara. Ingen borde praktiskt ha erfarit det här, men idag vet vi att erfarenheten av just det här ökar i vårt samhälle.

Det finns en sak som binder oss alla samman. Vi bär på skuld. Alla har vi gjort något fel. Jag har alltid tänkt att om jag ber om förlåtelse är skulden borta, men det är den inte. Jag vaknar ofta på nätterna med gruvlig skuld för vad mina fel, min rädsla, mina synder har tillfogat andra människor. I det läget vill jag be om förlåtelse igen fast jag redan gjort det tidigare, kanske till och med många gånger . Jag vill läka det jag åsamkat, men jag kan inte. Jag kunde skada, jag kan be om förlåtelse och erkänna, men jag kan aldrig läka skadan med någonting jag gör. Jag kommer att komma ihåg det jag gjort. Skulden kan klyvas mitt itu och bli till en del skuld och en del skam.

För att bli av med ångesten över det här så försöker jag förklara mig ur det. Jag ”arbetar med mig själv”. Det finns så många kurser och tips på hur det kan förverkligas. Det händer ofta att jag vill förklara varför, men det tar inte bort skadan från den som skadats. Till och med kan det förvärra. Eftersom det här är ett universellt problem skyddar vi varandra från vår egen skuld/ synd genom att kalla den tendens, sår, destruktivt strategi, ovana, mänskligt, beroende, försvarsmekanism för att använda några exempel. Att skyla över är inte lösningen. ”Sanningen ska göra oss fria” sägs det ofta och sanningen är mycket destruktivare, mycket värre än en ovana. I grunden vet vi detta, för minnen påminner oss, jagar oss genom livet. 

Nästa steg är att skjuta skulden ifrån mig. På närstående, vänner, arbetsgivare, myndigheter, politiker, klimatet, krig, virus, diagnoser, privata omständigheter, andra länder, andra länders ledare – listan kan göras hur lång som helst. Ibland skjuter jag den om och om igen mot mig själv. När vi gör det så kommer skam tillbaka. Hur då, kanske du säger? Den glider in i oss som ett osynligt gift och tar sig uttryck i våra relationer. Vi kan bli offer eller förövare. Kuvad eller stolt, men inte befriad.

När vi testat att överskyla den skada vi gjort genom att be om förlåtelse, förklara varför eller rättfärdiggöra så kanske en viss form av försoning mellan människor kan ta sin början, men allt vi gör är att skyla över skulden. Jag vet att jag kommer att fortsätta be om förlåtelse, förklara eller rättfärdiggöra tills jag blir av med bördan. Vad jag längtar efter är givetvis att bli befriad.

Hur blir vi det? Av alla sätt jag hitintills prövat har jag bara funnit ett sätt som befriar och läker. Fel uttryckt – inte ett sätt utan en person. Det är många år sedan jag fattade var den lösningen fanns, men det har tagit många år att förstå innebörden av den.

Det finns en person som bär skulden för oss. Det är Gud. Han skapade oss med en skörhet som gjorde att Eva först och sedan Adam valde bort Honom. Han hade kunnat skapa oss på ett sätt som gjorde det omöjligt för oss att ha kunnat skada Hans skapelse, men Han gjorde oss så som Han ville. Han var väl medveten om att det fanns en skörhet från början. Det finns nog massor av orsaker till att Han valde att skapa oss på det sättet. Däremot är de orsakerna spekulationer. Vi kan verkligen skylla allihopa på Honom. Frågan är om vi sedan fortsätter att skjuta skulden på Honom eller om vi börjar fundera på om Han kanske kommit med en lösning också. Kanske börjar vi undra om det Jesus gjorde när Han dog och uppstod har med den lösningen att göra.

”Nästa dag såg han Jesus komma emot honom och sa: ”Där är Guds lamm, som tar bort världens synd.” 
(Johannes 1:29)

”Ni vet själva att det inte var med något förgängligt som silver eller guld som ni köptes fria från det meningslösa liv som både ni och era förfäder levde. Nej, det var med Kristus dyrbara blod, ett lamm utan fläck eller fel.” 
(1 Petrusbrevet 1:18-19)

”Om alltså en endas överträdelse ledde till en fällande dom för alla människor, har också en endas rättfärdiga handling lett till rättfärdighet och liv för alla. Genom att en enda människa var olydig blev alla syndare, men på samma sätt ska alla genom en enda människas lydnad bli rättfärdiga.”
(Romarbrevet 5:18-19)

”Gud försonade världen med sig själv genom Kristus. Han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han gav oss detta budskap om försoning.” 
(2 Korintierbrevet 5:19)

”Han är försoningsoffret för våra synder, och inte bara för våra utan hela världens.” 
(1 Johannesbrevet 2:2)

Jag tror att Jesus har räddat världen. Han har tagit bort världens synd. All synd. Den synden innefattar vår personliga synd. När vi tror att Han löst problemet, inte med förlåtelse och tårar, inte med krav och skuldbeläggning utan med sitt eget liv, sitt blod, sin ödmjuka lydnad för vår skull får vi en gåva av Honom, Hans Ande. Då får vi liv tillbaka, livet som erbjuder en oskiljaktig gemenskap med Honom här och in i evigheten.

”Välsignad är vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse från den himmelska världen i Kristus, liksom han, innan världen skapades, utvalde oss att vara heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har genom Jesus Kristus förutbestämt oss till att bli hans barn. Detta var hans vilja och beslut till pris och ära för den nåd han har skänkt oss i den Älskade. I honom är vi friköpta genom hans blod, och vi har fått förlåtelse för våra överträdelser på grund av den rika nåd som han lät flöda över oss, med vishet och insikt. Han avslöjade nämligen sin hemliga plan för oss – det beslut om Kristus som han från början hade fattat. Det skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, både i himlen och på jorden. I honom har vi också fått vårt arv, eftersom vi är förutbestämda till det av honom som genomför allting efter sin vilja och sitt beslut. Detta var för att vi som var de första att börja hoppas på Kristus, skulle hylla och ära Gud. Men i honom har också ni fått höra det sanna budskapet, evangeliet som kan rädda er. Och i honom har också ni, efter att ha kommit till tro, fått den heliga Anden som ett sigill. Anden är garantin för vårt arv, att Guds eget folk ska friköpas och Gud hyllas och äras.” (Efesierbrevet 1:3-14)

Gud skapade oss utan att fråga oss. Han skapade Adam och Eva med benägenheten till synd. När de handlade utifrån den benägenheten fick de ta konsekvenserna för den. De hade levt i en värld utan synden. Det har inte jag, men första gången jag syndade kom konsekvensen av min synd att drabba mig. Han räddade oss utan vårt medgivande. Nu frågar Han oss om vi vill tro på det och om vi vill ha gemenskap med Honom. Han tar hela ansvaret för våra liv. Tar vi emot den möjligheten så kan inget skilja oss från Honom. Adam och Eva upplevde fullheten av förlusten, tar vi emot det Gud erbjuder efter Jesus död och uppståndelse får ta emot fullheten av Hans nåd. Det är det Bibeln i sin helhet försöker berätta för oss genom att visa på det ur många olika perspektiv.

Vi försöker dölja vår synd på olik sätt, men när vi vänder oss till Gud börjar Han avslöja djupet av den. Han avslöjar den inte för att skada oss eller få oss att känna skuld utan för att vi ska inse vem Han är, vad Han gjort, vilka vi är och vad vi gjort/ gör. På det sättet kan vår relation börja byggas på rätt grund. Då ser vi avgrunden mellan oss som Han har överbryggat åt oss.

Jag har påbörjat den här vandringen där jag låter Honom ta ansvar för det som är Hans ansvar och ber Honom lära mig hur jag ska hantera min del. Att lita till att Han gjort allt detta för min, för allas skull, är omöjligt för mig att ta in på en gång. Jag har inte gått hela sträckan, men Han har gjort det åt mig och jag får gå tillsammans med Honom. Jesus säger att jag är välkommen in under Hans ok och får lära av Honom och jag svarar Honom att det vill jag.

”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! 
Vem kan någonsin förstå hans beslut och hans planer? 
Vem känner till hur Herren tänker? 
Vem kan ge honom råd? 
Vem kan ge något till Gud, som han skulle behöva betala tillbaka?
Allting kommer ju från honom, genom honom och finns till för honom. 
Hans är äran i all evighet. 
Amen.” 
(Romarbrevet 11:33-36)