Vi hade det finaste huset. Det huset hade en gul rappad fasad och jag tyckte så mycket om formen och utseendet. Den rappade fasaden var av äldre model – gjord av hönsnät och bast – och gav sådan karaktär och struktur till huset. Jag såg sprickorna och förstod att de kanske måste åtgärdas i framtiden. Min man såg sprickorna och visste att han inte kunde fixa dem. Vi bad om offerter och kunde bara konstatera att det skulle kosta mycket att putsa om huset. Min man ville ha ett trähus. Då kunde han själv byta ut en planka här och där om det behövdes. 

Vi flyttade så småningom till ett trähus där min man kunde göra just det, laga där fasaden mörknat eller angripits. Jag älskar fortfarande rappade hus, men idag vet jag kostnaden för att äga ett sådant. Om det uppstår en spricka måste allt bytas ut. 

När det gäller tron på vad Jesus gjort har jag stannat vid just frågan om fasadbytet. Utan att inse det har jag valt trähuset. När jag har sett något i mitt liv som varit angripet har jag försökt avlägsna den delen bara för att genast hitta ett nytt angripet område. Jag har lappat på fasaden i trettio år och hunnit byta ut varje enskild planka många gånger. Det värsta är att så fort jag är klar med en del så angrips nästa och vips är jag tillbaka till den jag bytte ut först. Det här är inte det Jesus talar om. Det finns ingen vila i detta utan bara mer och mer panik. Tänk om jag fattat att Han ville jag skulle be Honom rappa om hela huset! Till och med riva bort hela strukturen bakom så att det inte kunde krackelera och gå sönder. Tänk om jag fattat att jag inte kunde lappa ihop mig själv, laga det trasiga och byta ut det angripna. Då hade jag kunnat göra det Han har kallat oss till – ett liv i gemenskap med Honom där vi får dela med oss av det nya Han åstadkommit. 

När jag tittar mig i spegeln ser jag den person andra ser. Jag kan vara irriterad fast jag ler, trött fast jag arbetar, skratta även om mitt inre gråter. Jag kan spela in samtal jag har med människor och jag hör att jag låter intresserad fast jag vet att mina tankar vandrade iväg, det verkar som jag lyssnar, men ändå inte hört vad som sagts. Jag gör precis som andra gör mot mig. Någon kan fråga mig om jag mår bra och jag kan svara ja även om sanningen är att allt är hemskt. På samma sätt kan jag själv titta på mina handlingar och se det jag gör som fint. Det jag däremot inte vill göra är att komma alltför nära för då kommer jag att upptäcka sprickor och röta. 

”Granska mig, Gud! Känn mitt innersta och pröva mig, känn mina oroliga tankar! Se om min väg leder bort från dig, och led mig på den eviga vägen.” (Psaltaren 139:23-24)

Att se det som Gud ser är omöjligt för oss. Hur kan Han se något värdefullt när allt jag ser är angripet och nerbrutet? Att bara pumpa mig själv med ord som ”jag är värdefull”, ”jag är dyrbar”, ”jag är Guds ögonsten” har aldrig kunnat hjälpa mig. När jag talat om hur destruktiva mina tankar är, hur angripen hela jag är av röta har min omgivning varit snabba att räcka mig den ena brädan efter den andra för att dölja angreppet. Givetvis ser Gud all den här misären inom mig också.

En del säger att Han ser oss genom Kristus. Andra säger att Han bytt ut allt mörker med sitt ljus. Någon säger att ljuset alltid funnits i oss och bara behöver upptäckas av oss. Alla versioner säger att Han accepterar oss fullkomligt. Hur får man ihop dessa uttalanden utan att förvirra sig in i en teologisk oreda och en orealistisk bild av sanningen? 

Tänk om det är så att när jag ser in i mig själv och verkligen granskar mina ord och handlingar ser jag bara själviskhet överallt. Jag ser att jag, på alla sätt och på alla områden, försökt dölja rötan inom mig. Jag ser, att om rötan får fritt utrymme kommer alla att se hur genomrutten jag är. Då kan ingen leva nära mig allra minst jag själv. 

Tänk om Gud också ser det? 

Det är precis det Gud ser. Han ser betydligt allvarligare på den rötan som blivit jag än vad jag själv gör. Han ser också svaret – att Han redan gett mig en helt annan utväg än mig. Han ser att det inte finns något ljus i mig, men Han vet att om jag vänder mig till Honom och tror på att Jesus dog för just den här vetskapen så kan Han ge mig liv. Han vet att om jag gör det så väljer Han inte att reparera ett och annat – Han ber mig att få bygga nytt med hållbart material.

Tänk om Gud inte bryr sig om vår fasad alls. Den fasad som vi kämpar så för att skapa och upprätthålla. Han ser själva problemet – det som orsakar rötan. Tänk om Han ser allt detta och räddar oss helt enkelt för att Han bara vill. Han behövde inte, men Han ville och fortsätter att vilja. Han ville ge oss fullkomlig förlåtelse, sin Helige Ande som gåva och en gemenskap med Honom där vi aldrig behövde vara rädda för att Han skulle lämna oss. Tänk om Han vill att Hans vilja sedan ska bli vår – viljan att tala om det Han gjort för varje människa. Tänk om allt handlar om just det – att Han bara kände för att göra på det här sättet, att Han bara ville ge dig och mig allt det här. Tänk om Han inte inte byter ut bräder utan gör om allt för evigheten.