Varje månad innehåller olika saker som gör månaden minnesvärd. Några av oss skriver dagbok, andra använder klippböcker eller ritar för att minnas. Händelser är privata och kollektiva. Januari har drabbat oss med det ena hotet efter det andra. Krig, sprängningar och skjutningar i bostadsområden, känslan av att Sverige hotas utifrån på grund av respektlöshet inifrån. Det är svårt att veta vilket hot som är verkligast, vilket av alla vi måste agera på. Jag har uppfattat känslan av eskalerande panik och fruktan i vårt lands ledarskap sedan mars förra året. Ett mycket vanligt symptom på panik och rädsla är tunnelseende. Tunnelseende är bland det farligaste vi som individer kan drabbas av. Det gör att vi kan handla impulsivt och fatta förödande beslut. Om ett kollektiv drabbas av det så är det givetvis ännu allvarligare. Det värsta med panik och rädsla är att vi förlorar vårt konsekvenstänkande. Ett ledarskap i panik är ett lätt byte för manipulation. Ett ledarskap medger aldrig att det är rädda och därför är det ännu farligare. Det är lättare att med lagstiftning och tvång begränsa människors rätt att yttra sig istället för att skapa respekt mellan invånare som leder till att man inte vill kränka en annan människa. Steget från sann demokrati till ett totalitärt styre är inte så stort som vi tror. Vi gör nästan vad som helst för att överleva. En mycket klok bibelläsare, Sven Reichmann, uppmärksammade tanken att om vi inte hade döden som ständigt närvarande skulle vi leva annorlunda. 

Hur skulle du hantera livet om du visste att varken du eller någon i din närhet kunde (och kommer att) dö? Fundera på den ett tag… 

Det är inte en typ av andlighet som tror att livet fortsätter i någon form. Det är andlighetens grund. Att det finns något inom eller utom människan som gör att vi består bortom döden. Den här inre vissheten om människans bestående värde har olika inriktningar varav alla hävdar sin rätt. ”Tron är en övertygelse om det vi hoppas, en visshet om det som ännu inte kan ses.” skriver författaren till Hebreerbrevet i Bibeln. Religionsfrihet är rätten att yttra sig om vad man tror på. Det betyder bara att man berättar det. Sedan ligger det i den som lyssnar att fundera över vad den själv tror på. Vissa religionsutövare försöker tvinga till tro genom hot och manipulation ibland även våld. 

Troligtvis hade jag blivit en stark utövare av QiGong och österländska typer av meditation om inte det varit för att Jesus förändrat det hela. Kanske hade jag varit en väletablerad andlig ledare idag, men min väg blev väldigt annorlunda. Det enda jag inte kunnat göra är att vända ryggen till Jesus även om jag periodvis varit fruktansvärt rädd för Honom. Det berodde absolut inte Honom utan på hur andra påstått att Han såg på mig. Bibeln har långsamt hjälpt mig att se att mina känslor, paniken och rädslan, trots allt inte är sanningen. Däremot har min panik och rädsla skadat både mig själv och min omgivning. Det har funnits tillfällen då jag verkligen blivit hotad till livet. Den tro som då skulle kunnat hjälpt mig har istället fått mig att förakta mig själv för att jag reagerat så destruktivt. Det är hur jag reagerat på hoten som skadat mest och just det har gjort mig förlamad av skuld och skam. 

Den här paniken och förlamningen har jag inte kunnat bryta, men jag har aldrig slutat be Gud att hjälpa mig. Igår kom en tanke till mig som jag grep tag i. En tanke som band ihop olika texter i Bibeln till en logisk helhet som min hjärna praktiskt kunde hantera. Det Nya Förbundet som trädde i kraft efter Jesus död och uppståndelse förändrade allt precis som Adam och Evas val gjorde. Om jag nu tror på det Jesus gjorde och tar emot det som den gåva det är får jag livet tillbaka. Jag var utan Hans liv och föddes på nytt till ett nytt liv. Det här beskrivs på olika sätt om och om igen i Nya Testamentet. Adam och Eva levde sitt liv i gemenskap och tro med Gud och valde att misstro Honom. Det ledde till en andlig död i relation till Gud. Genom det som hände för ungefär 2000 år sedan får alla människor möjligheten att välja att tro på att Gud löst det här problemet. För den som tror återkommer livet. 

Det här nya livet börjar den stund Guds gåva, Hans ande, förankras i oss genom tron. Det nya, andliga, livet tar aldrig slut. Det fortsätter efter den biologiska döden. Vi är lovade nya kroppar, men inte nytt liv i och med den fysiska döden. Allt jag gör idag är ett fortgående varande eftersom gemenskapen med Gud fortsätter in i evigheten. Läs vad Paulus skriver ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, så förnyas vår inre människa dag för dag. Och våra kortvariga problem är ett lågt pris för att en dag få del av den underbara, eviga härligheten. Vi är ju inte inriktade på det synliga, utan på det osynliga. För det synliga ska snart försvinna, medan det osynliga varar för evigt.” (2 Korintierbrevet 4:16-18)

Även om jag är i slutet på livet finns det en mening med varje dag och en möjlighet att ta emot gåvan om förlåtelse och gemenskap med Gud. Även om det nya livet varar bara en dag eller timme här på jorden fortsätter det plötsligt in i evigheten. Varje sekund räknas och varje sekund är meningsfull. 

Jag har ofta tänkt att mitt liv är över och känslan av meningslöshet har stundtals varit min dagliga fiende att bekämpa, men är det så att mitt liv fortsätter så finns det mening med allt. Hot mot mitt liv är då ganska ovidkommande eftersom jag redan dött och kommer att bestå även om min kropp blir till jord. Inte nog med att vissheten om det här ger mening, det gör också att jag kan börja släppa taget om alla mina misslyckanden, skulden och skammen. Jag kan inte förändra något, men jag kan lyssna på dem som drabbats av min rädsla och min reaktion utan att inte en försvarsposition. På ett helt nytt sätt ger det här en möjlighet att försonas med det som varit. Finns livet finns tiden. Jag kan titta framåt för det finns en framtid. 

Det här ger verkligen en ny dimension till de ord Jesus sade ”Jag lämnar frid efter mig, min frid ger jag åt er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte ängsliga!” (Johannes 14:27) 

Om det något den här världen behöver så är det frid. Frid öppnar upp vårt sinne och gör att vi kan vända oss från den panik och rädsla som gör att vi inte kan fatta rätt beslut. Paulus uppmanar Timoteus i hans första brev till honom att be för makthavare så att vi får leva i frid. En bön för oss att leva i och ta med oss in i februari.