Låt mig ställa en fråga till dig: 

• Vet du vem du är? 
  
• Om du vet det försök definiera det, försöka förklara hur du vet det.

Igår satt jag i ett samtal och erkände att jag inte visste vem jag är och aldrig vetat det. Mina ord var ytterst förvirrande, de spretade åt alla håll. När jag tittar in i mig är det som att titta in i ett hål som är så djupt att jag inte kan skönja någon botten. Medans jag pratade hörde verkligen hur otäckt det lät. Många, många gånger har jag funderat över om mitt sökande efter Gud är ett sökande efter mig själv. Om jag vet vem Han är och varför Han skapade mig så förstår jag vem jag är.

Under resan, som varit i typ 60 år, så har jag klamrat mig fast vid ord, händelser, människor och dess åsikter för att på något sätt låta detta bilda den här botten jag inte ser i mitt inre. Jag har ibland märkt att jag liksom hållit på att glida in i något som inte är verkligt och då backat. Hela tiden har jag varit fullt medveten om bristen hos mig och mina försök att täcka över den tills jag ser botten och kan stå stadigt på den. Under alla dessa år har jag letat och letat, pratat och sökt.

Min bedömning är faktiskt inte att jag är sjuk utan på något sätt har gått miste om den här förankringen. Det har gjort att jag tillslut inte uppfattat mig som verklig. Jag är i ett ingenmansland eller har stannat mitt emellan någonstans. Det här är ett väldigt obehagligt tillstånd. Jag började med inlägget Välkommen där jag försökte beskriva konsekvensen av det här. Hela min kropp och hjärna försöker konstant att ta mig vidare, ut ur det här. Att drabbas av hotfulla händelser har nog förstärkt det och människors kommentarer har fastnat som sugproppar.

I helgen läste jag dokumentation där jag som trettioåring beskrevs av en person som stod mig nära som psykiskt sjuk som försökte ta livet av mig. Trots att dokumentationen visar på att det här utreddes och att grunderna för det förkastades av läkare och administratörer på sjukhus jag skulle ha vistats på så drogs det som stod till mig. Det var som att jag tog de här orden till mig, uttalade i affekt av en annan person och gjorde dem till mig fast jag visste att det faktiskt var lögn.

För några år sedan gick jag dagligen förbi det här trädet.

Efter att ha tittat på det i minst ett år så kom tanken på att ena halvan växte medan den andra var död. Jag fortsatte titta på det under våren, sommaren, hösten och vintern. Den halvan som växte frodades verkligen, men den växte snett och skulle troligtvis knäckas just på grund av det. Det här trädet behövde helheten för att orka bära sig själv. Jag läste en intressant artikel häromdagen och författaren skrev ”om du har en situation du inte vill ha så behövs du här och nu, inte där och då. Du har inte energi till båda – alltså måste du vara där du behövs mest för din egen skull.” (läs hela artikeln här). Trädet behövde leva och det syns, men problemet är att den del som lever tycks få dras med den del som inte gör det. Vi har inte energi till både att leva här och nu samtidigt som vi ska hantera problem som uppstod där och då. Kanske behöver jag energin för min skull, men jag kan också behöva den för någon annans skull. Faktum kvarstår ”där och då” behöver man kanske ta itu med, om inte direkt så senare i livet. Har man ett ”där och då” i sitt liv så försvinner det tyvärr inte utan kan ta sig former man inte förstår i framtiden.

Av dessa promenader blev det den här bilden.

Vi har alla brister. Min är denna bottenlöshet, denna avsaknad av identifikation. Din är något annat. Ur denna brist har en massa saker vuxit fram. I mitt fall har jag testat många olika saker – negativa och positiva. Till de negativa kan räknas droger och bekräftelse av min omgivning. Jag var ett lätt villebråd för hjärntvätt. Det här har gjort livet mörkt för mig. Till det positiva kan räknas min nyfikenhet, intresse för människor, kultur, tro och beteenden. Utan den här bottenlösheten hade jag inte sökt efter något som kunde ge mitt liv mening – en grund att stå på. Utan bottenlösheten hade jag kanske vänt Jesus ryggen den där gången i Kina. Det var just mitt sökande efter något att spegla mig i som fick mig att lyssna.

Grejen med Jesus är däremot att det plötsligt handlar om Honom inte mig. Vem Han är inte vem jag är. Frågan vem jag var/ är består. Det finns så mycket att säga om vad Jesus säger om oss – människan – och hur Paulus beskriver vad tron gör för och i människan. Jag läser, funderar och lyssnar. Jag tror och känner tacksamhet över det Han gjort för oss alla, men jag är fortfarande bottenlös. Ibland uppfattar jag mig som osynlig. För att lära känna en annan person så kanske förutsättningen är att man känner sig själv?

Igår gjorde jag ett nytt, om än panikartat, försök att förklara detta för en psykolog. Huvudanledningen var att jag hittat en utredning (jag berättar om det här) och ville förstå varför man förkastat den. Det är den enda utredning jag har gjort som jag inte kunnat styra. Med styra menar jag att när man inte vet vem man är så söker man ett svar för att man är så desperat efter att se sig själv. Då tar man varje chans att skapa sig den här bottnen. En diagnos beskriver ibland en personlighet, iallafall personlighetsdrag. Man ska inte diagnostisera sig själv på grund av det. Ofta är diagnoser beskrivet med symtom som liknar varandra. Jag har sett mig själv i många beskrivningar. De flesta psykiatriska diagnoser skulle jag kalla mer eller mindre kvalificerade gissningar. Alla gjorda i ett försök att finna rätt behandling. Rätt diagnos tillsammans med rätt behandling ger den bästa förutsättningen. Den här utredningen speglade mig – jag minns det så väl för plötsligt hörde jag en person som beskrev mig. Jag tror verkligen att den visade rätt, men jag var så splittrad och jag tror att min splittring förvirrade psykologen såväl som läkaren. Kort därefter ändrade nämligen min läkare inriktning. Jag var inte stabil och hade behövt någon som kunde hålla fast mig tills stabiliteten inträdde. Någon som trodde på den diagnos som man kommit fram till istället för att man ändrade kurs när vinden (jag) blev byig (skakig).

Jesus är det enda trygga, den ende trygge. Han vacklar inte. Hans karaktär förändras inte. Han är stabiliteten i mitt liv trots alla dessa mentala stormar som kastar mig fram och tillbaka. Det är när jag tittar på Honom som jag kan gå för när jag tittar på mig själv sjunker jag direkt.