Efter det att vi kommit till tro ombeds vi rätta oss efter Guds tankar. Hur detta ska ske finns det många olika uppfattningar om. De erfarenheter vi bär med oss när vi kommer till tro påverkar hur vi uppfattar det som står i Bibeln. Våra tankar är genomsyrade av så många influenser vilket gör att vi alla kommer att behöva tid på oss att ödmjuka oss efter ett helt nytt perspektiv. Frälsningen sker omedelbart, men att byta ut tar vår livstid i anspråk. Det är inte heller så att vi inte längre påverkas av det som påverkat oss tidigare. Vi lever kvar i en ständig påverkan av politik, kultur, filosofier, religioner och ideologier. 

Tillsammans är vi starkare. Därför är den viktigaste strategin från en motståndare alltid att splittra. Guds församling kan splittras på många sätt. Det här är huvudtemat i så många av breven som finns bevarade i Bibeln. Breven är riktade till olika grupper precis som Gud i Gamla testamentet talar till olika människor i de tider som de befinner sig i och Jesus möter och talar till olika människor i den tid Han lever i. Alla dessa möten finns bevarade för oss att ta del av. I Bibeln har människor genomlevt olika fysiska händelser som svält, torka, missväxt, men också överflöd och tillväxt. Det berättas om sorg och glädje, depressioner och glädjejubel. Olika typer av andliga strömningar bemöts och vi kan läsa om Guds sorg när Hans folk viker av från Honom och konsekvenserna det får för samhällen och enskilda, men också om Hans längtan och glädje över den som väder sig till Honom i tro. Vi ser de stora penseldragen och de små, fina detaljerna. Frågan är varför just dessa texter samlats och syftet med att de bevarats? Även om Bibeln är misstolkad på flera ställen så möts vi av samma budskap i de allra flesta översättningarna. Guds tankar tillåts inte att vara dolda. 

Jag har skrivit om min tomhet, mitt sökande i tidigare blogginlägg. Ärligt talat – det har varit mitt tema under så stor del av mitt liv. Jag har sökt efter vem jag är hela mitt liv. Många idag står utan identitet, men det gör inte jag. Jag vet var jag är född, vilken min familj är och min släkt är. Det jag har saknat är mig, vem jag är. Det var inte svårt för mig att förstå det här med identitet i Gud – den placering som var och som blev. Det var något jag fattade från allra första början. 

Identitet och personlighet betyder olika saker för mig. Personlighet är det som jag och andra möter i mötet med mig. Genom tider à har andra haft tydliga bilder, som de definierat, av mig. Jag har ingen tydlig bild av mig och det har jag aldrig haft. Den är det jag letat och sökt efter. 

I vår värld idag är just detta väldigt centralt – att lära känna sig själv. När jag känner mig själv, förstår mitt handlande kan jag förändras. Vår tid andas självförverkligande och det finns hur många kurser och teman på det här. Mår vi dåligt och hamnar inom psykiatrin kan vi få diagnoser inom personlighetsstörningar eller autismspektrat. Förklaringar på vem jag är. Inom andligheten så tar det här sig andra uttryck och vi kan börja söka inåt. En otroligt lockande tanke för logiskt sätt så är det ju så att om jag vill hitta mig så finns jag väl troligtvis inom mig själv, men jag vågar påstå att det här är en mycket farlig väg. Inom andligheten bygger det här inre sökandet på ett möte mellan mig och den jag verkligen är i förhållande till allt. Det här ”alltet” definieras ofta olika inom olika strömningar av andlighet. Det kan vara ”varat”, ”the void”, ”kristus”, ”gud”, ”nirvana”, ”kosmos” eller vad den inriktning du är i använder. Sökandet tror man är ett sökande efter sanningen, men för mig blev det ett sökande efter mig själv i förhållande till sanningen. 

Inom kyrkan har jag nu mött detta på olika sätt genom olika metoder att fördjupa relationen till Gud. Många vittnar om att de fått en ny relation till Gud och att de upplever frid, trygghet, mer kärlek till omgivningen i och med att de tar egen tid med Gud genom att gå in i tystnaden med honom. 

Det är just det här jag dragits till eftersom det har alla attributen jag söker – att genom mötet med Gud erhålla frid, ro, trygghet och stabilitet. Det var det jag sökte i Kina och nu har jag länge sökt det inom den kristna kyrkan. Att tömma mitt sinne i lovsång har gett starka upplevelser som snarare förvärrat tomheten eftersom de har ökat min längtan att leva i de upplevelserna. När jag sökt mig inåt i meditation och bön har jag mött mörkret eller ljuset, men resultaten har inte stämt med beskriver om den frid Jesus hänvisar till eller det liv Paulus vittnar om. Upplevelserna har varit euforiska, extatiska eller en erfarenhet av att vara i ett totalt, kompakt, mörkt tomrum. Jag har inte funnit det jag uppfattar att andra beskriver, varken i andligheten inom eller utanför kyrkans väggar. Vad är fel på mig, hur ska göra för att komma rätt? De här frågorna har jag ställt om och om igen. 

Jag har sökt efter något som bara kan erfaras om jag stänger ute allt omkring mig, tömmer mitt sinne. Jag har tolkat undervisningen om att ”släppa taget och bara tro på Gud” när man sjunger repetitiva lovsånger eller den kontemplativa bönen där man upprepar ”Herre, förbarma dig över mig” om och om igen som att jag behöver stänga ute allt för att Gud ska vara med mig. Men tänk om det jag gjort bara har varit att ta med mig mina erfarenheter av QiGong (repetitiva rörelser med en fokuserad tanke) blandat med meditationsteknikerna inom buddhismen och daoismen in i den sanning jag mötte i Kina för så många år sedan? 

I ett av breven skriver Paulus följande ”Gud har nämligen gett mig i uppdrag att vara dess tjänare för er skull och fullfölja förkunnelsen av Guds budskap. Det är den hemlighet som har legat dold genom tidsåldrar och generationer men nu uppenbarats för hans heliga. Han har låtit dem förstå sin rika och härliga hemlighet bland hedningarna: att Kristus finns i er, härlighetens hopp.” (Kolosserbrevet 1:25-27).

Han säger att det fanns en hemlighet som legat dold genom tidsåldrar och generationer och att den hemligheten nu har uppenbarats. För vem har den uppenbarats? Om jag fortsätter i texten så står det att de som den blivit uppenbarad för är hans heliga och hänvisar sedan till det judiska folket. Judarna bar alltså hemligheten från Abraham till efter Jesus död och uppståndelse. De som tog emot svaret på det dolda budskapet först var judarna. Det skedde framförallt när den Helige Ande föll och det blev uppenbarat för den första församlingen vad Jesus gjort. Även medan  lärljungarna vandrade sida vid sida med Jesus var det dolt – typ som ett skynke – men när den Helige Ande föll fler det dolda tydligt. Plötsligt såg de. Vi vet också att det tog ett bra tag tills lärljungar själva fattade att även icke judar var inkluderade i Guds plan. 

Guds plan är nu nedskriven och uppenbarad för oss. Allt står där. Det krävs ingen dold kunskap för att kunna tro. Varken teknik eller sökande i vårt inre kommer att uppenbara Gud för oss eftersom Han redan uppenbarat sig. Han valde att leda olika människor (evangelisterna, Lukas, Paulus, Petrus, Johannes med flera) till att skriftligen förklara tron. Dessa dokument som skrevs förvaltades av människor genom generationer för att vi, 2000 år senare, skulle ha dem i våra händer. Med stor sannolikhet finns felaktigheter som kommit av översättningar, men förvaltarskapet tror jag aldrig legat fullt ut på oss utan burits av den Helige Ande. 

När vi läser Bibeln berättar alltså Gud för oss om sig själv. Han döljer sig inte. Han berättar om oss. Han förskönar oss inte. Han omskriver inte utan är brutalt ärlig mot oss, men det går inte att ta miste på att Han älskar oss. Han berättar om hur och varför Han räddat oss och på vilket sätt. Det vi inte kommer att kunna är att ändra på Honom. Vi kan argumentera mot Honom, berätta för andra att Han är på ett sätt som inte stämmer med Honom, men Jan kommer inte att ändra sig. Han kommer att låta oss välja hur vi vill uppfatta Honom, men Han kommer inte att böja sig för oss. Vi kan tro på Honom eller låta bli. Kärlek kan, i mina ögon, inte definieras bättre än just i detta – att vi får välja trots den smärta det kostar givaren när vi avvisar gåvan. En del av oss förkastar det som står, men kan inte bortse helt ifrån det och återkommer för att fundera mer, några tar emot direkt, vissa tar god tid på sig och andra tar emot och lägger undan många gånger innan gåvan får bli kvar. I allt detta är Gud närvarande och när vi tror så skänker Han oss gåvan – sin Helige Ande – och är med oss hela vägen in i evigheten även om vi periodvis inte vill veta av Honom. För den som tvivlar på det så finns en fantastisk beskrivning av detta i Lukasevangeliets 15de kapitel.

Många har inte en Bibel när de kommer till tro, men alla förstår sitt behov av en räddare även om det är djupare förankrat hos vissa än hos andra. De flesta jag har talat med har fått en önskan att läsa Bibeln efter att de kommit till tro. Problemet uppstår när vi inte får rätt undervisning från början. Då använder vi väldigt lätt det vi har att tillgå. I mitt fall var det ett destruktivt sätt att möta Gud på. Tyvärr uppfattade jag det jag mötte som väldigt snarlikt. Det jag alltid känt är att något inte stämmer. Periodvis ser jag klarare idag. Tomheten tror jag är helt naturlig. Det finns inget i min person, men det hade det nog kunnat göra om jag inte tolkat så fel och använt sådana destruktiva metoder för att fylla mitt inre med Gud. Det är bara Han som kan lyfta ut det destruktiva och fylla det med det som är rätt. 

Att läsa Bibeln och verkligen fundera på det jag läst ger inga ”quick fix”, men det stabiliserar något. Jag var som Petrus som snabbt skulle ut på vattnet, men sjönk. Jag kastade mig in i sanningen den där kvällen i Wuhan, men jag sjönk och sedan dess har jag försökt ta mig upp utan att ropa på Jesus. Jag tog istället emot rep och tampar från teologier och tankegångar som inte höll. Fortsätter vi att läsa i brevet till församlingen i Kolossai så står det ”Ni har tagit emot Kristus Jesus som Herren. Lev då i honom, fast rotade och uppbyggda i honom, styrkta i den tro ni har fått undervisning i, och tacka honom ständigt. Låt ingen fängsla er med tomma och bedrägliga vishetsläror, som bygger på mänskliga traditioner och världens läror och inte på Kristus. Den gudomliga fullheten bor nämligen i Kristus i kroppslig gestalt. I honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni nått er fullhet.”

Så att inse min tomhet är kanske första steget till att kunna lära nytt. Jag är tom för att jag är en syndare i behov av en frälsare. Jag behöver någon som räddar mig inte att hitta mig själv. Att bli kvar i den tomheten utan rädsla är att acceptera att jag är människa och låta Jesus ta hand om mig på det sätt som Han finner bäst. Paulus, med sin rika kunskap och erfarenhet av judiska seder och traditioner skriver ”Men allt detta, som en gång var en vinst för mig, anser jag nu vara en förlust för Kristus skull. Ja, allt annat är en förlust, när man jämför det med den oändliga rikedom det är att få känna Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag kastat bort allt detta som värdelöst skräp, för att vinna Kristus och leva i honom, inte genom min egen rättfärdighet som kommer av lagen, utan genom den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger den som tror.” (Filipperbrevet 3:7-9)