”Ni var döda på grund av era överträdelser och ert oomskurna tillstånd. Men Gud lät er bli levande tillsammans med Kristus. Han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev med dess föreskrifter som anklagade oss. Det tog han bort och spikade fast på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och skämde ut dem inför hela världen, då han segrade över dem på korset.” (Kolosserbrevet 2:13-15)

Jesu seger på korset är det gemensamma temat för alla kristna samfund. Skillnaden ligger i hur stor vi uppfattar den här segern. Den här segern är inte en fotbollsmatch som slutat 1-0. Inte heller en som slutat 10-0. Det här är som en fotbollsmatch där alla åskådare röstar på ett lag. Det laget har dubbla antalet spelare, den absoluta fotbollseliten med den bästa utrustningen mot ett lag som har en spelare för alla positioner och spelar barfota. Den här spelaren bär ensam hela ansvaret för matchens utgång. Jag kan tänka mig att vem som helst skulle lägga sina pengar på det första laget…. Spelet börjar och den ensamme spelaren skjuter genast i mål. Han tar bollen igen och skjuter i mål. Och igen. Och igen. Alla ser hur han nästan ramlar ihop av trötthet, men han fortsätter tills matchen är slut. Det är det vi läser om i Kolosserbrevet.

Igår skrev jag att Bibeln är Guds berättelse. Den är Hans perspektiv på världen och oss. Den visar på Hans tankar, vår fria vilja och hur Han bemöter oss. Vi får en mycket annorlunda bild av oss själva och världen när vi verkligen tänker utifrån det perspektiv Gud låter oss se. Vi kan göra Gud till en kraft eller en visuell bild som vi bemästrar genom tekniker. Vi kan ersätta Gud i våra tankar med en Gud som vi tycker stämmer in bättre på hur vi vill att en Gud ska vara. Vi kan vara så skickliga i den hör föreställningen att vi verkligen tror på vår bild, även tar orden ur Guds mun /bibelns texter) och gör dem till något de inte vara avsedda för. Vi kan sedan börja lära ut ”vår bild” som den rätta bilden. Vi omskapar verkligheten. Det finns de som menar att våra ord kan omskapa, att de ord vi talar ut i sig själva bör kraft. 

Du har säkert träffat människor som säger det rätta, men du uppfattar en diskrepans mellan människan som talar och orden som sägs. Ofta inger det här en känsla av oro och förvirring. Allt du hör är att orden saknar inre resonans. Det här kan vi upptäcka ganska lätt. Det är när vi möter människor som vi upplever som hela vi verkligen behöver den andliga urskiljningen för att bemöta dem. Det är människor vars ord bärs upp av deras hela väsen. Bakom den personens ord ligger en tilltro till det sagda som ger orden dess trovärdighet, en genuin äkthet. Vi har lätt att tro på vad en sådan person säger och vi tar lättare emot det som sägs utan att bedöma sanningshalten i det. Vi tror på det genuina. 

Det är när jag verkligen tror på det Gud säger i Bibeln som dörren öppnas. Jag talar inte om en blind tro utan om en tro som ser och reflekterar. Sanningen tål nämligen att vara synlig och uppenbar. Sanningen tål granskning. Däremot är det så att vi inte alltid vill se sanningen. Min pappa sade en gång att en medicin som är ny och påstås sakna biverkningar är inte en medicin han skulle lita på. Han sade att en medicin som fortfarande fanns på marknaden trots många anmälda biverkningar var betydligt mer tillförlitlig. Bibeln har prövats, reflekterats över, ifrågasatts och historiskt bevisats vara trovärdig, men det är först när jag, personligen, tror att det som står där är sant som Guds liv föds i mig. Söker vi efter ett liv utan biverkningar eller söker vi ett liv med synliga sådana men som är trovärdigt? Steget in i tron kan ingen ta för en annan människa. Jesus har köpt alla människor fria. Han har förlåtit oss alla våra synder. Han talar om för oss att Han dött trots att vi vänt Honom ryggen i tankar, ord och handlingar. Han tog allt vi är av detta med sig i döden. Det finns inte mer. Det här är sanningen, men den sanningen måste bli trovärdig för var en av oss. Sanningen är aldrig en känsla. Det gör ont att se vad man själv har bidragit med att bryta ner. Det gör oss ödmjuka att se all den kärlek Han har till oss trots det. 

Kolosserbrevet är skrivet till troende. Innan de trodde var de döda i sina överträdelser och deras hjärtan var inte omskurna (Hesekiel 36:26-27). När de trodde på det som berättades om Jesus så fick de nya hjärtan – de fick liv. När texten sedan övergår till oss så sluter sig Paulus till dem. Han hade varit lika död som de, men hade också fått del av samma liv. Han beskriver vad som hände genom att använda en metafor. Skuldebrevet var ett dokument och var det lagliga beviset på en skuld som skulle betalas. Det står också att det innehöll föreskrifter och kanske syftar Paulus här till den mosaiska lagens krav som innebar att Gud lovade om Israel gjorde. Allt detta beskriver Paulus som uppspikat på korset. När Jesus dog tog Han med sig vår skuld in i döden. Vår skuld bokstavligen förstördes med Honom. Beviset, dokumentet där alla våra synder var nedskrivna, försvann. En metafor idag skulle vara ett sådant dokument som trasas sönder i en dokumentförstörare eller kanske ännu bättre ett dokument vi ser förstöras i en eld. 

Nästa mening brottandes jag med. Han avväpnade härskarna och makterna och skämde ut dem inför hela världen, då han segrade över dem på korset. Det mina ögon betraktar när jag ser omkring i världen är så mycket förstörelse både i stort som i smått. Så mycket konflikter och hat och vrede. Hur kan Han ha avväpnat det? Och hur har Hans död på korset skämt ut världen? Hur har Han segrat? Jag fattar varför jag har velat göra detta till ett andligt skeende. Hur jag har velat lyfta bort det här från vår fysiska värld till en andlig, en parallella världar, men är det så vi ska uppfatta det här? I brevet till församlingen i Efesos beskriver Paulus det så här ”Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens lömska attacker. Det är ju inte människor vi strider mot, utan mot härskare och makter, mot mörkrets världshärskare och mot onda andemakter i himlarymden.” Om det bara handlade om parallella världar skulle inte Paulus nämna den mänskliga inblandningen. Han hade låtit det stanna vid onda andemakter i himlarymderna. Hur vinner då Jesus denna seger? Är det kanske så att Han vinner den genom Guds karaktär, kärlek och trofasthet? 

Det vi vet är att Jesus inte kom för att överta någon maktposition i samhället. Jesus kom för att befria oss från vårt döda tillstånd och ge oss liv igen. Livet återknöt gemenskapen med Gud som vi hade förlorat. Om vi backar till Edens lustgård så lockades människan över på ormens planhalva och där befann sig nu människan med ormen som lagkapten. Livet som ges till oss är den Helige Ande, ett sigill som talar om för ormen att den här spelaren bytt lag. Det är inte fysiskt synligt. Kroppen fortsätter att brytas ner även om vi människor kan påverka nedbrytningen med kost, mediciner, operativa ingrepp och andra hälsostrategier. Vi kan modellera vår själ och stärka upp vår uppfattning om oss själva. Trauma å sin sida bryter istället ner kropp och själ. Kroppen och själen är under konstant påverkan. Jag tror att det är annorlunda med anden. Om vi släpper in onda andemakter (se bibeltexten ovan) så kan vi inte själva ta bort dem. Någon starkare än människan måste hantera det. Bara det liv som Jesus ger kan, i grunden, förändra människan. När det händer blir det kanske inte synligt. Livet vi lever här kommer att fortsätta konstant påverkar människan. Det här är det krig som Bibeln beskriver att vi hamnar i.

Tillbaka till bibelversen Han avväpnade härskarna och makterna och skämde ut dem inför hela världen, då han segrade över dem på korset. Tänk om Han verkligen gjorde precis det som står. Han avväpnade verkligen härskarna och makterna genom att 

1. förlåta alla människor deras skuld mot Honom, Skaparen. Det var skulden som knöt människan till ormen och Jesus tog bort den. Synden, skulden, var hindret och genom att ta bort den så kan Gud ge oss den Helige Anden. Om det fanns någon synd kvar skulle Hans Ande vara tvungen att lämna människan på nytt eftersom syndens lön är döden. Är synden borta är döden borta. Han gör det möjligt för oss att välja. Vi hade inget val, men nu har vi det.
2. ge tillbaka livet, den Helige Ande, som en gåva till var och en som tror på Honom. 

Förutsättningen är att vi tror precis som tron är en förutsättning för att vi ska få del av andra saker i livet. Om jag blir sjuk och inte kan jobba får jag ett sjukintyg. Jag skickar in det till Försäkringskassan för jag tror att det kommer att vara beviset på att jag ska få ekonomisk hjälp. Om jag inte trodde det skulle jag inte skicka in det även om sanningen är den att jag skulle få ersättningen. Valet att tro är ditt och mitt.

Varje människa som tror på Honom flyttas från ormens planhalva till Jesus. Jesus har redan betalt priset för alla människor. Det Han, med sin död, har möjliggjort är valet. Innan Han dog och uppstod hade vi inget val. Vi var livegna ormen. Återgå till fotbollstanken och tänk hur olika lag förhandlar med stora summer pengar för spelarna. På ett liknande sätt förhandlade Jesus för oss. Hans sätt att leda sitt lag är totalt skilt från det sätt världen/ ormen gör. Min son läste ett stycke från en bibelläsare där hon beskrev hur kristna uppfattades kort efter Jesus död. Utomstående hade verkligen beskrivit den grupp som tror på Jesus som vi skulle beskriva Jesu karaktär. Det fanns en påtaglig värme, kärlek, frid, glädje, tillförsikt i den gruppen som totalt skiljde sig från andra. När Gud verkligen för verka i oss så gör Han det ytterst varsamt och Han börjar inifrån och Hans resultat består. Han börjar inte med det vi ser när vi försöker hitta det vi behöver jobba med för att bli mer lik Honom utan Han arbetar för att avlägsna hinder vi aldrig själva kan upptäcka. Ju mer vi tillåter att Han får verka desto stabilare blir resultatet. Det är då vi byggs upp i Kristus. Vi är tomma och Han bygger upp oss.

Är det på det här sättet Han har avväpnat härskarna och makterna och skämt ut dem? I så fall gjorde Han och fortsätter att göra dem till åtlöje. Vi vet att människor genom årtusenden blivit dödade av den vrede som finns i dessa makter och härskare. När dessa kopplats till onda andemakter kan drabbningen bli riktigt djävulsk. Om vi satt vår tillit till Jesus seger kan vi möta denna djävulskhet med en inre visshet om att döden inte har makten och att segern är vunnen och upplever vi det inte så har döden fortfarande ingen makt över oss för segern är vunnen. Har vi vissheten kanske vi då kan se hur den människa som utför detta mot oss personligen är i desperat behov av att möta Jesus, att Han gav sitt liv även för de till synest mest destruktiva handlingarna. Kanske ser vi då att vi båda har samma behov av en frälsare. Jag tror att vi alla önskar att vår rädsla och kränkthet tillåter Guds kärlek får ta över då. Ett av de tydligaste vittnesbörden i Bibeln på detta är när Stefanos stenas (Apostlagärningarna kapitel 7). Jesus har vunnit segern. Han hade satt sig ner i himlen, men Stefanos ser Honom stå upp. Han stod med Stefanos medan Stefanos bad att Han inte skulle anklaga dem som just i den stunden höll på att döda honom. Kan det vara så att Stefanos såg Jesus så klart för att det skulle förmedlas till oss så att vi förstår att Jesus vunnit segern i varje strid och kamp vi möter? Det fantastiska i allt är att om vi misslyckas att stå i striden står Jesus ändå med oss för att vi satt vår tro till Hans seger. Vi kan stå för att Han står, men om vi faller står Han kvar i vårt ställe. Det är Han som vunnit den för oss inte vi som vinner den för Honom. 

Om det var den här striden Han vann så har vi inget att frukta. Vi är ofta nyckfulla. Han vill ge oss stabilitet och trygghet. Den får vi kanske allra bäst genom att läsa noga det Han redan förmedlat, det som står nedskrivet. Det är nämligen inte lika nyckfullt som våra upplevelser och erfarenheter. Han tar inte bort förlåtelse och liv på grund av det vi gör. Allt baseras på det Han gjort och om vi tror på det eller inte. Även om vi faller efter det att vi kommit till tro bär Han oss. En frisk och sund förälder bär ett barn som fallit. Hur kan jag bara tro att Gud inte skulle bära mig eller människor i min omgivning när vi uppslukas av den här världen och tappar fokus på det Han gett oss?