Varför händer det här?
Vad beror det här på?
Varför känner jag som jag gör?
Hur ska jag hantera det här?

För en hel del år sedan fick min pappa svårt med andningen. Han gick då till sin läkare som konstaterade att pappa hade diagnosen osteoporos och att det var hans alltmer böjda rygg som orsakade andningssvårigheterna. Den här förklaring uppfattade inte min pappa som helt tillfredsställande, men läkaren var övertygande. Min pappa blev erbjuden sjukgymnastik och en tablett att ta en gång i veckan. Några år senare visade det sig att min pappa hade lungsäckscancer. Andningssvårigheterna berodde alltså på det. Behandling som följde var helt annorlunda för att inte tala om det stöd och den hjälp som erbjöds honom av vården. Ingen av oss vet om min pappa fortfarande varit ingivet om rätt diagnos ställt från början och med den rätt sorts behandling.

Det är ibland svårt att ställa diagnos, speciellt om symptomen kan vara identiska för många olika sjukdomar. Jag kan berätta om vänner jag har som sökt vård för svåra symtom, blivit hemskickade och aldrig utredda. Att inte få en rätt diagnos är allvarligt för då uteblir behandling, eller så blir personen felbehandlad. Några har valt att avsluta sina liv på grund av det.

Inom psykiatrin ställs diagnoser utifrån människans beteende och berättelse. Ibland tas det även hänsyn till omgivningen och främst anhörigas berättelser. Det är en komplicerad historia eftersom ny forskning förändrar vårt sätt att tolka beteenden. När jag var 18 år fick jag diagnosen anorexia och då var psykiatrins förklaring att det berodde på min mammas och min relation. Så bedömer man inte det idag. Det fanns en teori om att barn med autism hade sk ismammor, något man också omvärderat. Risken inom psykiatrin är att man, som patient, kastas in i en identitetskris eftersom ens beteende hela tiden värderas och förklaras utifrån olika perspektiv. En rätt ställd diagnos, varesig det rör det somatiska eller psykiatriska, är alltså oerhört viktig, en fel ställd diagnos lika förödande. Båda kan avgöra mellan liv och död för den värderade personen.

Utanför den medicinska terminologin så talar vi om verkan, orsak och lösning. Verkan kan vara stress. Om vi sedan hittar orsaken, t.ex. arbetsbelastning, så är lösningen nära.

”Rötter” teckning av Lotta Bynert

Många av oss ställer existentiella frågor i samband med att vi drabbas av en kris. I andliga sammanhang används annan vokabulär och vi möter helt andra tankar. En del av oss söker så länge krisen varar, för andra har de andliga frågorna alltid varit centrala. Personligen tror jag att utrymmet de får i våra liv beror på en blandning av vårt arv, vår miljö, vår personlighet och våra erfarenheter. Inte sällan kommer våra djupaste frågor fram i kriser vi upplever genom livet. Hur vi ser på vår egen existens påverkar allt vi tänker och gör. Om jag vet orsaken till min existens vet jag också varför jag lever och hur jag ska börja lösa mina problem. Det vi tillslut kommer fram till leder till liv eller död, precis på samma sätt som en diagnos inom somatisk eller psykiatrisk vård.

En människa är en unik varelse där kroppen, själen och anden är tänkt att samverka. Har vi ont i kroppen påverkas själen och anden. Har vi ångest och panik påverkas kroppen och anden. Är vi rädda för Gud påverkas kroppen och själen. Min erfarenhet är att när vi drabbas av en kris så är risken stor att en av dessa delar, i värst fall alla tre, mentalt lämnar de andra delarna. Ofta återfinner de varandra, men ibland inte. Då hamnar man i det jag kallar ett ingenmansland.